Hur man går emot strömmen

Fäst blicken på en fast punkt långt borta. Gå framåt med bestämda steg. Notera hur massan öppnar sig som ett delat hav.

När du vet vart du vill gå, gör världen plats.

Jag arbetar just nu på ett uppdrag vid Tekniska Högskolans station. Om morgonen vid åttatiden går jag av för att ta rulltrapporna upp till Körsbärsvägens uppgång.

Det är jag rätt ensam om. Nittio procent ska åt andra hållet och jag finner mig möta en oresonlig massa som ska hinna till sitt tåg, sin klass, sitt jobb.

Samma känsla kan du få av att gå Drottninggatan fram en lördag. Eller på Gröna Lund när Laleh spelar. Fast oftast är det då ändå lite fler folk som går åt varje håll. Inte som morgnarna vid Tekniska högskolan då vi som ska upp vid uppgången mot Körsbärsvägen är i så solklar minoritet.

Det är mycket som jag inte tycker om med att bo i en storstad. Jag älskade verkligen att bo i Malmö just för att man med all säkerhet stötte på minst en god vän man spontant kunde gå och fika med när man vandrade Södra Förstadsgatan fram. Så lagom mycket folk var det. Man hade tid att titta på varandra.

Likadant känner jag i mina mor- och farföräldrars Umeå där jag fortfarande alltid helst handlar mina kläder i lugn och ro med öppna blickar och igenkännande nickar.

För Stockholm är mer anonymt. Här tittar man ofta inte på varandra. Just för att kunna ta sig genom massorna.

Jag är en person som alltid har gillat att gå emot strömmen när det gäller vissa saker. Jag är uppfostrad till att våga ta ställning och säga ifrån. Trots – eller kanske på grund av min känslighet – lärde jag mig tidigt att hantera en stålsköld för mitt mjuka inre skal. På gott och på ont. En till synes hård yta som kan bedra.

Samtidigt, när det har gällt vissa saker – faktiskt de allra viktigaste – har jag inte alls varit kapabel till detsamma. Jag har så hjärtans gärna velat vara en del av strömmen och många gånger mot min instinkt försökt följa den, med alltid samma bistra resultat.

De flesta högkänsliga gillar inte att gå emot strömmen. Varför skulle vi vilja det? Vi är anpassningens och konfliktundvikarnas mästare. Vi vill ha trygghet och säkerhet och hålla oss själva och vår omgivning utom fara.

Samtidigt är det just detta flyktbeteende och förnekande av vår innersta natur som många gånger gör att vi far illa. För vi mår inte bra när vi inte ger oss det vi själva behöver.

För det är klart man inte alltid kan följa med strömmen när man är annorlunda än majoriteten. Det är givet att man då gör våld på sig själv.

Så ibland är det nödvändigt. Att fästa blicken i fjärran. På målet, det vi behöver, det vi vet gör oss gott.

Även om det är något som är annorlunda än vad omvärlden behöver.

Men när vi väl har bestämt oss, när det inte längre finns någon tvekan i vår blick, när vem som helst kan se att vi inte kommer anpassa oss.

Då följer världen. Havet delar sig och vägen är fri. Du blir fri.

Fri att vara den du är.

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig. Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan. Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Du är så kär!

På skånska fick jag höra det allra raraste uttrycket. I Skåne fick jag de sötaste smeknamnen.

Är på besök i Skåne och Köpenhamn. Laddar batterier. Stärker själen.

Det var här jag liksom hittade tillbaka till mig själv. Hittade mitt folk. Hittade min lust.

Lärde mig mer om inte bara vem jag var utan lika mycket om vem jag ville vara.

Jag pratar värdelös Skånska. När jag sökte till musikalen Dåliga mänskor låg Mikael Wiehe dubbelvikt av skratt över bordet medan jag avlade mitt skånskaprov i form av Helan går på improviserad malmöitiska.

Var livrädd när jag flyttade till stan. Tänkte att de skulle tro jag var en annan dryg Stockholmare. Log konstant. Det funkade.

Hade noll förväntningar. De sa faktiskt då att Malmö var Sveriges tråkigaste stad ”men Köpenhamn är ju nära”. Så fel de kunde ha.

”Du är så kär, Sarah!” skrev en av mina bästa vänner, Anna från Lomma, som nu bor i Östersund, till mig bara härom dagen. Ett så otroligt fint uttryck. Du är så KÄR – inte av betydelsen att man är kär i någon – utan att det är du själv, du som får höra det, som är så go, så fin, så härlig!

Jag älskade det och älskade skånskan som många andra envisas med att baktala.

Under mina tio år i Skåne hittade även den latinamerikanska kulturen mig och där fick jag heta Sarita – lilla Sarah. Min kärleksfulla underbara kloka lilla M från Lund kallade mig Saring.

Jag – som annars aldrig haft ett smeknamn. Ville verkligen ha ett när jag var yngre, som de som kallades Katta, Bella eller Ullis. Försökte tvinga alla i första klass att kalla mig Sassa. Fail.

Tills jag kom till Malmö och plötsligt fick en massa smeksamma ord av en hög kärleksfulla människor.

Är kärleksladdad och euforisk. Riktigt goda vänner har den inverkan.

Kram på er!

På precis på den platsen som ni ser på bilden, nedanför mitt fönster på min dåvarande bakgård på Mäster Eriks Plan i Malmö, satt jag en dag i april 2003 och skrev sången ”Bara ser på”. Aldrig kunde jag då ha gissat att den 11 år senare skulle bli ledmotivet till en föreställning om något som kallas högkänslighet. ”Löven dansar i ring framför mina fötter. Småfåglarna kvittrar förnöjt i min berså. Blomsterlöken stretar sig upp genom jorden. Jag sitter här och bara ser på.”

Så mycket liv i varje maska

”Så mycket liv i varje maska. Så många tårar i varje stygn.”

Så brukar alltid min mamma säga när hon tittar på fint utfört handarbete.

Jag kommer från två led av handarbetande kvinnor. Både mormor, farmor och mamma själv var fenor på det mesta som kunde utföras med händerna: Vävning, makramé, stickning, virkning, makramé, broderi, sömnad, näverslöjd, tennslöjd, möbelomklädnad – ja allt.

Och det handlade nog inte bara om en trevlig hobby. Det är ett sätt att processa har jag med åren insett.

Jag minns hur min mormor, när morfar dog, stickade omkring tjugo tröjor på något år. Utöver det fick vi varje år ett par raggsockor, lite för tajta, lite för omoderna, i ett alltid likadant format paket.

Vi skrattade lite sinsemellan vi syskon: ”jaha, mormors raggsockor”. Nu är det några av de finaste minnena vi har av henne. Både sockorna – men mest minnet.

Själv är jag numer lite lat vad gäller ambitionerna i handarbetet. Det är ett skapande område där jag tillåter mig att strunta i att prestera.

Därför har jag snöat in lite på det här med sockor över åren. Ett mönster från slöjden som jag idag kan uttantill och har gjort massvis av varianter på. Det kändes stort när jag för ett och ett halvår sedan gav mormor ett par sockar från mina händer. Då var liksom cirkeln sluten.

Visst har jag gjort en del hyfsat avancerat också. Särskilt just på högstadiet när jag ville imponera visa mitt jag i egen design.

Men nu stickar jag och virkar jag mest för att jag gillar att umgås genom att göra något, för att jag gillar att låta mina händer fara och för att det hjälper mig att få ro och att tänka.

OJ vad många människor vi är som måste ta svåra beslut. Så klart helt säkert ALLA i hela mänskligheten då och då. Det vittnar bloggens statistik om, som totalt gått i TAKET sedan gårdagens inlägg. Åtta gånger så många fler läsare dessa två dagar än någonsin annars.

För sensibelt begåvade är ju till stor del ett projekt om det psykologiska begreppet högkänslighet. Men inte bara. Jag ville från början lyfta det här med egenskapen känslighet i allmänhet. Lyfta funktionen i egenskapen för ALLA människor – på ett sätt som jag anser sällan görs i vår västerländska kultur. För vår känslighet kan inte intellektualiseras bort. Den är något som vi alla – högkänslig eller ej – märker av i svårare tider. Exempelvis som när vi ska ta stora beslut eller hantera livsomvälvande förändringar.

Under sådana tider fungerar vi olika.

Själv är jag en sån som liksom de berömda mars-männen som enligt Grey går in i den omtalade grottan.

Jag har liksom ingen energi kvar till andra just då när det är som allra, allra värst. Försöker jag ignorera detta faktum visar sig snabbt den korta stubinen. Dumheter jag annars filtrerar bort har jag absolut noll tolerans för och jag skriker stopp högt och tydligt. Kan va precis hur osensibelt begåvad som helst.

Det gillar jag inte.

Därför låser jag till slut hellre in mig ett tag. Eller tar mig ut i den gröna blåa tystnaden.

Uttrycket minskar – för att intrycken överväldigar.

Men händerna arbetar på.

Och är sinnet svart blir färger vitamin. Som synes.

Karamellsockar till någon. Vem?

Vi får se!

Att ta svåra beslut

Ingen människa kan förutse alla risker. Ingen människa kan lista ut alla möjliga utgångar. Ingen människa bär alla andras välmående på sina axlar.

Likväl är det precis detta som så många högkänsliga försöker göra.

Vi slår knut på oss själva i våra försök att göra det ULTIMATA valet. Ta det PERFEKTA beslutet.

Att vara högkänslig och i positionen av stora livsbeslut är inte något jag vill rekommendera någon.

Åh vad jag många gånger önskat att jag vore en person som tog livet mer med en klackspark. En person som inte tänkte så mycket. Kanske till och med en person som inte stod ut med jobbiga tankar och därför naturligt förträngde mer.

Men sån är inte jag. Jag har aldrig kunnat förtränga saker. Jag har alltid varit sån som tittat det som gör ont i ögonen tills jag antingen blir avtrubbad – eller tar ett beslut som ändrar situationen.

Alla mina största livskriser har nästan alltid sammanfallit med stora val. Val som måste göras men som inte är självklara.

Varje val har ju sina vinster – och förluster.

Minns ni filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow? En film där vi får se hur olika hennes liv utvecklat sig beroende på om hon hinner mellan skjutdörrarna till den specifika tunnelbanan – eller inte. En historia med alternativa slut.

Elaine Aron (forskaren bakom begreppet Highly Sensitive Person) skriver själv på sin sida om denna mycket typiska högkänsliga egenhet i texten ”On making decisions”. Hon skriver både om exempel och knep och lyfter specifikt hur vi inte ska skämmas över att vi är så här.

Så klart inte. Vi ska inte skämmas för något!

Men. Det kan ändå vara skönt att minnas att du är inte ensam.

Och. Påminnas om att det finns en anledning till att du är så otroligt grundlig när du tar beslut. Och. Att den anledningen många gånger faktiskt är mycket ädel.

Men ibland är det till slut ändå bara att hoppa. Sannerligen. Ibland måste vi hoppa.

Tänk gärna och mycket – men gör i slutändan hellre någonting än ingenting.

I slutet av min beslutsprocess – när jag bestämt mig men ändå är rädd – brukar jag påminna mig om att vi oftare ångrar det vi inte gjorde än det vi gjorde.

Och fördelen med att innan ha vridit och vänt på alternativen är i alla fall att även om det sedan gick fel så vet jag varför jag valde som jag gjorde.

Fast.

Det blir ju nästan aldrig fel med de medvetna besluten.

Det BLIR ju!

De är snarare de omedvetna, de vi tar indirekt för att vi är rädda, de som snarare handlar om att vi låter bli att agera – det är dom som fängslar oss.

Det brukar jag tänka på innan jag hoppar.

Så skönt det är då.

Då är man fri.

Men processen dit var banne mig förjävlig..

Hon skrev även när hon var ledsen

”Kära Sara Ljungecranz. Du tror kanske att jag skriver så här till en massa barn. Men så är det inte. Det är bara till dig jag skriver så här i nån sån här brevväxling. Alla andra får ett brev och sedan punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för det finns någonting i dig som jag tycker om. Du skulle inte fara så illa i världen om det inte fanns en överkänslighet i dig som beror på att du känner och tänker lite mer än dina jämnåriga.”

Så skrev Astrid Lindgren i ett av sina brev till sin unga brevvän Sara som hon fick kontakt med efter att Sara skrivit och klagat på filmatiseringen av hennes böcker. Ja, så här rart började inte brevvänskapen. Men detta utvecklade den sig till.

Åh, jag hoppas verkligen att ni har tagit er tid att se dokumentären om Astrid Lindgren! Så mycket tid vi lägger på serier och böcker som bara som försvinner efteråt. Men denna lilla dokumentär ger tiofalt tillbaka den tiden den tar.

Den inte bara berättar historien om en av våra största författare och svenska kulturpersonligheter. Den ger även viktiga aspekter på vår politiska situation idag. Dessutom kommer den ge dig hög igenkänningsfaktor, du andra känsliga eller högkänsliga människa därute. Den visar bakgrunden och kanske förklaringen till de fantastiskt känsliga historier hon skrev till barn om livets alla aspekter. Sagor om allt från mörkaste Katla-död till ljusaste vårskrik.

Jag tänker inte drista mig till att uttala mig om huruvida Astrid Lindgren var högkänslig eller ej. Men utifrån den beskrivning både andra och hon själv ger av sin person kommer säkert du precis som jag när du ser dokumentären slås av möjligheten.

Om inte annat så såg hon sannerligen och förstod den unga Sara Lagercranz som hon beskrev så träffsäkert som man någonsin kan beskriva vad som precis låter som en högkänslig ung person.

Det finns mängder av högkänsliga och känsliga människor som kanske inte alls bär sitt känsliga ansikte utanpå. Mängder som hittat sin styrka i livet, trots allt, och använder empatin och insikten till att förändra världen.

De uträttar storverk. Men hemma kanske livet ändå är mycket tyngre än någon kan förstå.

”Skriver du när du är ledsen också?” frågade en journalist. ”Ja, annars skulle det inte bli nåt.” svarade Astrid.

Om att fortsätta begå samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Vissa misstag begår vi bara en gång. Tack och lov. (Se bild.)

Andra, mer lömska, temporärt förklädda till vinster, upprepar vi igen och igen med samma bittra resultat.

För egen del så vet jag inte riktigt hur det gick till. Antar att jag helt enkelt slirade in i det gamla utmejslade spåret som jag kört i så mången gång förr.

Det flyter ju liksom på så bra där på den välbekanta stigen i miljön som vi känner till från förr. Så pass bra ett tag, att vi inte ens kommer oss för att ifrågasätta vad vi gör. Varför skulle vi det när vi är som fisken i vattnet, liksom?

Fast sen kommer konsekvensen. Igen. Och plötsligt faller fjällen från ögonen. Igen.

Det ÄR en utmaning att bryta gamla mönster. Mest för att vi oftast inte upptäcker att vi ramlat in i dom förrän det redan är försent.

Eller försent är det väl aldrig. Vi får nästan alltid nya chanser. Men försent för att undvika den onödiga smärtan ännu en gång. Det erfarenheten borde ha sagt till oss en gång för alla: Nej, den här vägen var inte rätt – prova en annan!

I morse blev jag medveten om att jag själv återigen trillat in i ett destruktivt beteende som jag har fajtas med under en lång tid av mitt liv. Ett beteende som jag var helt övertygad att jag hade stor insikt om och har lämnat bakom mig.

Uppenbarligen inte.

Vi människor är vanedjur. Lever helst under lagen av minsta möjliga motstånd. Det som är känt och bekant är alltid, jag menar alltid, skönare än något som är okänt. Även fast det bekanta bevisligen gjort oss illa. Även fast lyckan finns i det där andra okända.

När vi dock inte riktigt vet vad det där okända specifikt är, hur det ska konkretisera sig, då föredrar vi ändå många gånger det bekanta.

Det är inte klokt hur bra hjärnan är på att även inför varningstecken hitta på argument för att vidhålla gamla mönster för att slippa inse faktum: ”Men jag måste ju för att..” ”Om jag inte gör det kommer..” ”Det blir bra för att..”

Ofta handlar det om ett behov av att kunna kontrollera. En falsk känsla av kontroll, ska tilläggas. För det känns verkligen bara så på vägen. Det är inte så. Det märker vi när vi återigen befinner oss där i den smärtsamma konsekvensen.

”Hur gick det här till?” frågar vi då oss själva förvånat. Märkligt nog. Fast vi egentligen inte alls borde vara förvånade.

Hur kan vi fortsätta bete oss på samma sätt om och om igen och som med hjälp av tilltro till önsketänkande, magi och fåfäng förhoppning ändå förvänta oss ett annat resultat? Hur gör man för att ändra ett sånt beteende?

”Ja, fråga inte mig” skulle jag med ett bittert skratt vilja säga just idag. 🙂

Eller. Tja.

Lyssna när en klok närstående slår dig i huvet med sin iakttagelse.

Det är inte så kul, vill jag lova. Det känns förjäkligt att inse att man har gjort det igen.

Men. Det är ändå roligare än när verkligheten senare gör det, med en ännu hårdare kraft, för sjuttiotolfte gången.

Om det ändå inte hjälper får jag trösta med att vi människor ändå ändrar oss till slut en gång när vi verkligen måste. När mönstret gjort oss illa för mången gång. När vi inte längre står ut mer..

En vag liten tröst, kanske, med tårar på vägen.

Ändock en tröst.

Vad som är just mitt mönster kommer jag säkerligen på ett eller annat sätt ta upp i ett framtida inlägg. Det är något som mången högkänslig har på sitt CV. Frågan är dock om du känner till ditt mönster? Jag har en djup jul, helt klart. Attans vad våren kommer bli lättsam! 😀 Mot ljusare tider!

Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )

Med dom vi knappt behöver säga ett ord

Dom här personerna som förstår utan att du behöver förklara. Dom här personerna som läser dig som en öppen bok. Dom här personerna som vet när du säger ”det gör ingenting” fast det visst gör nåt. De som på något märkligt sätt bara vet och du aldrig behöver vara fullkomligt logisk, pedagogisk eller ens kronologisk med i dialog.

Vad är det som gör att dessa personer förstår oss så väl? Är det det faktum att de känt oss länge? Är det att de under år sett vartenda drag, lärt sig läsa varenda skiftning?

Ibland, men inte alltid. Vissa människor lär sig ju aldrig läsa dig, det har du säkert märkt.

Men ofta, en mor eller far med sitt barn. Min mamma är verkligen den mamman. Hon behöver bara kasta en blick på mina ögon och vet precis hur jag mår.

Vissa vänner kan ha det här draget med, vilket gör att vi trivs med dem fastän vi för övrigt kanske är helt olika. En av de vänner jag själv trivts med bäst kommer jag sällan överens med när vi börjar diskutera. Vi bråkar lätt när vi arbetar tillsammans. Men jag älskar ändå att vara med henne för hon läser mig som en öppen bok och jag känner därför mig så bekväm och att jag varken behöver säga rätt, vara rätt eller leka lätt.

Det är inte mina ord hon läser – det är ju liksom hela mitt jag.

Ibland finner vi denna egenskap hos någon vi precis har mött. När det som i ett slag känns som om vi har känt varandra hela livet. Vi förstår vad personen säger som den inte säger. Vi känner skiftningen i deras kroppsspråk genast. Det är fantastiskt – och samtidigt oerhört skrämmande. På samma gång. För det är ju rent logiskt så ogrundat. Vi kan därför inte ifrågasätta vad de säger och vad de gör, för det har vi inte vänskapligt kapital att göra. Vi måste ta dem på orden. Vad annat kan vi göra? Men det förändrar inte att vi läser dem och förstår möjligheter långt bortom vad som sagts.

Vi högkänsliga är överlag bra på detta. Men så klart inte med alla. Vissa kopplar man så klart bättre med, alltid.

Senaste tiden har, som jag tidigare varit inne på, varit sorglig och i går var nog kulmen. Ett sista adjö av någon som gick bort långt tidigare än någon i omgivningen var beredd på. I ett fantastiskt tal från en av de anhöriga påmindes jag om denna förmåga att läsa varandra och insåg att det är just den som jag definierar som samhörighet. Den egenskapen som gör att jag väljer att vilja ha en person nära mig.

Det är ju något helt fantastiskt även när man själv är personen som läser någon annan väl att våga ta tag i denne och säga: ”Men hördu, jag ser ju att saker inte är bra nu, vad hände!” Att se masken i personens ansikte bryta upp, lättnaden över att någon sett igenom försvarsmekanismerna.

En del av de personerna som läser mig som bäst pratar, precis som jag, rätt mycket och därför kan man knappast säga att vi alltid är tysta tillsammans. Men det är ändå inte i orden relationen ligger. Det är snarare i allt det här som sker mellan raderna. Där sker magin.

Men man kan aldrig ta det mellan raderna för givet. Och man ska sannerligen inte ta personer av detta slag för givet. Det påmindes jag ju om igår smärtsamt igen.

De är ovärderliga de här personerna som förstår oss så väl och kommer sannerligen inte i överflöd.

Så ta vara på dem.

Så himla fint. Så himla skönt.

Samförstånd.

Värdet av ditt ord

För mig är mitt ord heligt. Säger hellre nej och gör ja. Undviker i den mån spontaniteten tillåter uttalanden som målar in mig i ett hörn. Är jag det minsta osäker väntar jag med att sätta ord på saker. Jag vill att folk ska veta att säger jag något så menar jag det.

Självklart blir det även för mig ibland fel. Men överlag är detta väldigt viktigt för mig som person. Jag tänker helt enkelt mycket på vilken makt som ligger i mitt ord och vilken effekt det har på de jag kommunicerar med. Den vill jag försöka använda till gott.

Vi har en otrolig möjlighet till positiv påverkan på vår omgivning när vi väljer att verbalisera, sätta ord på positivt vi iakttar. När vi bekräftar varandra. När vi visar att vi ser.

En del människor med dålig självkänsla – ibland även jag själv – kan ha oerhört svårt att ta emot beröm och fina ord. De är för hårda mot sig själva och lever med för starka självkritiska inre monologer. Det kan göra att de har svårt att uppskatta människor som generöst delar med sig. Men som jag ser det handlar det ju mer om deras egen utveckling. Det betyder ju inte att DU ska sluta sätta ord på din beundran och uppskattning.

Vi tar så lätt för givet att folk vet. Hon som alltid klär sig så snyggt på jobbet och ser så snitsig ut. Klart hon vet redan! Han som är så otroligt välformulerad och klokt samlad, det behöver man väl inte påpeka?

Men, jo. Det behöver man. Människor mår bättre. Det kostar INGENTING att ge den här sortens dagliga gåvor. Och mår man bra och är trygg i sig själv och den man är då har man RÅD att ge oändligt på detta sätt.

Jag tycker otroligt mycket om att ge. Och jag tycker otroligt mycket om att få. (Haha. Finns ingen som blir surare än jag när man pratar om att skippa julklappar.) Men det häftiga med såväl ord som energi det är att vi själva bidrar till att sätta en kultur bland de vi omger oss med! Du bidrar till att färga nivån av generositet i din omgivning genom hur just du är! Kom ihåg det!

Under en lång tid i min tonår och tidiga tjugo begränsade jag den här jublande personen jag är. För det fanns dom som sa till mig att det var för mycket. Och jag valde att tro på dom. Det gör jag inte om. Det var den tråkigaste tiden i mitt liv.

Idag är jag den jag är och ger av ord och energi precis när jag vill och har lust. För det är sån jag föddes och det får både mig och andra att må bra! Har aldrig förr haft så mycket härliga, liknande människor omkring mig. Det smittar, liksom! Och eftersom de flesta som kommit i min närhet vet att jag sannerligen inte tvekar att också säga ifrån när så krävs. Att jag vet mitt värde. Att jag kan säga stopp. Att jag kan säga nej. Att jag kan säga att jag blev ledsen. Att jag sannerligen kan bli arg. Att jag verkligen månar om att leva upp till det jag säger. Just därför vet de att jag verkligen menar de komplimanger jag ger. Visste de inte det från början, så lär de sig det med tiden.

Jag älskar också komplimanger. Efter varje föreställning blir jag dock oerhört generad. Jag tycker applådtacket – som borde vara min belöning – är genant. Skruvar på mig och avslutar det till slut med ett sista uttalande för att ni inte ska behöva känna att ni ska behöva applådera längre än ni vill. (Det där vill jag nog jobba på.. Så klart är jag värd mina applåder!)

Men något jag verkligen ÄLSKAR och NJUTER av fullt ut och kan få uppleva om och om igen är när ni skriver till mig! Om ni VISSTE vilka brev jag får efter varje föreställning! Jag ryser och nyper mig i armen. Är det här till mig? Och jag skriver ALLTID tillbaka (har jag glömt någon får ni slå mig!) och tackar för att just du har valt att ta dig tid att bekräfta mig för din upplevelse. Det är så otroligt fint av er!

Därför skulle jag nu i samband med säsongsavslut vänligast och ödmjukast vilja be er alla snälla, några som kanske redan skrivit till mig, som kan tänka sig en ytterligare liten ansträngning, att gå in på Ticnet och skriva om er upplevelse. Dela gärna med er till ny potentiell publik inför nästa år! För era recensioner hjälper nyfikna på För sensibelt begåvades framtida genom att på tusen sätt, och miljoner gånger bättre än vad jag själv kan, beskriva vad det är som de ska få uppleva.

Senast idag upptäckte jag en recension som bara fick mina ögon att tåras. Jag vet inte vad jag ska säga när ni skriver sådana fantastiska saker som trots allt får mig att känna mig så glad över den jag är. Dessa recensioner kan ni gå in och läsa själva. Gör gärna det! Men här kommer ett litet brev som jag fick tillåtelse att publicera från en helt underbart givande ordrik publikvän Susanne Lindgren. Extra mycket vill jag dela detta brev för att hon dessutom så fint sammanfattar budskapet i föreställningen till oss alla:

”TACK Sarah, så berörd, så hög igenkänningsfaktor Underbart att just du e du, att vi e vi precis så livfulla känslorika mångfacetterade som vi e! Skål för passionen lyhördheten nyfikenheten känslorna leken färgerna kullerbyttorna gunget musiken teatern å livets alla helande krafter! Alla spektakel & mirakel!! Och för allt mänskligt & heligt vi e! Önskar dej all värdighet å kärlek genom alla små å stora helveten å alla små å stora himlar å även genom d där gråa vardagliga som ibland kan va ganska bra för oss färgsprakande vackra varelser även om d lätt blir aptrist.. Å va e vardag egentligen, om vi delar på ordet blir d Var Dag å behöver inte alls bli nåt slentrianmässigt, så mycket e upp till oss, låt oss inte anpassa oss utan låt oss anpassa våra liv så de passar oss!! Nu ska jag unna mej en fortsatt kväll som passar mej. Lät på dej som att d kan bli fler föreställningar nästa år, hoppas d Peace Flower Freedom Rock N Pop N Roll Dance & Happiness!!!”

FATTA! Så härligt att få läsa detta! Tack Susanne! Och alla ni andra – igen och igen och igen!

Så dela GÄRNA era ord om föreställningen med andra på Ticnet.

Och dela gärna era ord till människorna i er närhet.

Fast låt dem ha ett värde. Var en person vars ord tas på allvar om du så berömmer, lovar eller sätter stopp.

Ditt ord kan bli bland det värdefullaste du kan ge och det är med din konsekvens du laddar det.