Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha?

693_min

Jag läser just nu återigen Elaine Arons fantastiska bok ”Det högkänsliga barnet”. En bok som jag varmt rekommenderar alla, även vuxna utan barn, som är intresserade av begreppet högkänslighet. Vi har ju alla varit barn, liksom.

”Vissa högkänsliga barn kan utveckla en stark självreglering av sina känslor, kanske till och med för stark. Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha är en fråga som alla människor ställs inför (även om vissa har mindre val) och svaret avgörs ofta av kultur och familjestil och särskilt av vad föräldrar lär sina barn om känslomässiga uttryck. Vanligtvis behöver man inte säga något för att lära ett högkänsligt barn att kontrollera sina känslor. Det märker vad som är önskvärt.”

Det är något i den här texten som gör mig så gränslöst sorgsen. För jag vet precis vad som menas – och säkert många med mig.

Självreglering är på många sätt bra – och säkerligen helt nödvändigt för att vi ska kunna vistas tillsammans i ett samhälle. Men frågan är hur den här regleringen sker – och till vilket pris?

Hur reglerar du dina känslor?

Självförakt är granne med hybris

organizational-courageFörra veckan var jag helt hög.
Nya föreställningar! Ja, nya föreställningar! Det är dags! Och folk är på! Ja, nu är det tid! Jag är mogen! Mognare! Visare! Stärkt och härdad av de senaste årens upplevelser som ensam mamma till för tidigt fött barn. Vad spelar väl utsattheten på scen för roll när man ändå beundras gränslöst av världens finaste pojke på hemmaplan?

Denna veckan så plötsligt helt låg.
Nya föreställningar? Men varför? Hur tänkte jag? Massa vänner har ju sett den redan. 150 pers per föreställning för att få det att gå ihop utan kulturstöd. Hur ska det gå? Hur ska jag lyckas med det? Jag kommer säkert slita ihjäl mig och inte bara bli en olycklig mamma utan dessutom göra mitt älskade barn missnöjt.

Så träffas vi, hon regissören och jag för ett planerat rep. Båda lite låga. Ärligt talat – det är nog ingen slump att  förra veckans väder var som en vind av vårens rus och att vi just då kände oss oövervinnerliga. Denna vecka är det ju däremot februarigrått och kallt igen – det har till och med snöat – så vi har landat med all vår känslighet i en duns.

Men vi tar ändå upp det däringa manuset. För första gången på två och ett halvt år. Och jag börjar läsa.

Redan efter några stycken måste jag hejda mig själv:
”Alltså, fy fan vad bra det här är!”

Ja, det är det fanimig. Det är viktiga saker. Bra saker.

Hybris och självförakt har dragkamp – men tillsammans blir det nog lite balans av det hela.

De som redan mår bra kan ju liksom bara fortsätta med det

o_1af1t67b2bmrslrpqg8qf1uv87_new

Det finns alltid utrymme för mer upplysning. Fast ibland blir det för mycket tycker visst en del.

Häromdagen läste jag en krönika i Dagens medicin där man driver med våra diagnoser – eller kanske främst ADHD och hur det framställs i populärpressen.

Högkänslighet är ingen diagnos – men karaktären på artiklarna med ”vittnesmål” från högkänsliga i media liknar helt klart karaktären på artiklarna om personer med diagnoser.

Jag tror inte på något sätt att vi har kommit till några slutgiltiga svar när det gäller försöken att diagnosticera psykiska utmaningar. Tvärtom tror jag att vi bara är i början på den banan, med tanke på hur lite det alls har diskuterats fram till nyligen.

Jag förstår också delvis de som kritiserar vårt ”diagnos-samhälle”. När allt ska få en etikett, vem är då normal? Luckan för att passera som normal blir bara smalare – och det är inte bara positivt. Inte för att jag menar att det är så viktigt att vara ”normal”. Snarare för att det tenderar bli så viktigt att peka ut det någon betraktar som minsta avvikelse.

Jag anser att det i normalitetsnormen ska ingå olikheter. Det är helt enkelt normalt att vara olika!

Men medan vi kritiserar och till och med skämtar om floden av diagnoser och förklaringsmodeller utifrån ett helikopterperspektiv, kanske det är tid att påminna oss om betydelsen av en välkommen förklaring för själva individen som brottas med sitt liv. Vad kan en förklaring betyda för denne?

Föreställ dig att du aldrig känt dig hemma, aldrig lyckats fastän du försökt. Att du alltid fått höra att du är fel, gör fel, var du än är. Att få hjälp att hitta vägen in i en önskad gemenskap via nycklar, som diagnoser och förklaringsmodeller många gånger kan ge  – det kan betyda allt.

Det är för individen som får hjälpen till ett lättare liv som förklaringsmodellerna och diagnoserna finns.

Alla som däremot redan mår bra och är nöjda – de kan ju liksom bara lugnt fortsätta med det.

Om Emil Jensen på tonårsmanér

Fotograf: Amanda Lindholm
Fotograf: Amanda Lindholm

OMG OMG OMG!!! Emil Jensen på Coop!

Ja, jag måste inleda detta inlägg PRECIS så tonårsaktigt. För som en tonåring betedde jag mig inombords, även om det kanske inte syntes utombords.

”Ska jag säga det till honom?” ”Men han har faktiskt privattid nu!” ”Men han kanske blir glad?” ”Fast nä GUD vad töntigt” ”Och jag är ju så tjock nu!” Ungefär så löd den inre dialogen när jag svettig efter måndagens klass med sonen i sjal spanade in Herr Jensen på Coop i mina kvarter.

Men hur pinsamt det på sätt och vis än är, bara MÅSTE jag nu skriva om denna händelse.

Därför att:

1) Jag har faktiskt redan skrivit ett inlägg om när jag stötte ihop med Emil Jensen – som jag raderade! (Jag veeet! Så B!!)  För att jag tyckte det var så pinsamt. När det här nu har hänt TVÅ GÅNGER då måste jag nog bara skriva om det. Så vill ödet, liksom.

2) För att förra gången jag stötte ihop med honom var idag för EXAKT sex månader sen (I KNOOOOW – CRAAAZY!!). Hur sjutton kan jag minnas det? Jo, det var nämligen dagen innan vi skrevs ut från sjukhuset och det datumet, den 14 september, minns jag ju typ för evigt. Så jo, sex månader sedan var det!

3) Jag har jobbat hela dagen på ett annat inlägg som ärligt talat blev helt värdelöst (det handlade om passiv aggressivitet  och kan sammanfattas: urjobbigt – eller hur? Ut med det, fram för lite aktiv aggressivitet! Eller.. Nja! Ni fattar!). Jag insåg hur värdo inlägget var, när jag arbetat på det alla de timmar lillen sov och det ändå inte var bra. Ett bra inlägg skriver sig självt!  Den är grundregeln. Så jag sa till mig själv – sluta krysta fram något och ser vad som bara kommer.

Och DÅ KOM EMIL!!!

Inlägget jag för ett halvår sen skrev om Emil, men sen strök, handlade om hur jag stötte ihop med honom utanför Skrapan när jag varit på babyaffären på Åsögatan för att som ett galet jehu handla babysaker inför vår hemfärd efter vår tid på Neonatalen. Även då reagerade jag nämligen precis som idag. ”Där är han – Emil! Åh! Ska jag säga det till honom?”

Alltså ärligt talat finns det nog en hög bland er som knappt vet vem Emil Jensen är. (Förlåt Emil, men så tror jag det är.) Han är ju liksom inte Carola-känd – och frågan är om han kommer bli det, vill bli det – eller ska bli det? Men tillräckligt känd är han för att ständigt göra fantastiska turnéer med sina underfundigt kloka och egna föreställningar land och rike runt – och vi är en stooor hög människor som tycker att det nästan inte finns någon som han med ord och tanke i ett.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut här i bloggen eftersom han skrivit en av de bästa sånger jag vet – en sång än mer aktuell än någonsin. Upptäckte honom för ungefär 12 år sedan, då när jag bodde i Malmö (minns du Anna T när vi såg den lilla föreställningen med Gonza och Mikael Wiehe på Inkonst tror jag det var?) och sen såg jag honom där ett par gånger till på olika scener.

Ärligt talat har jag aldrig sett en av hans egna föreställningar från de senaste åren. Ändå kollar jag vad han gör då och då – för han inspirerar mig! Det var honom och Jonas Gardell jag hade som förebilder när jag knopade ihop min egen föreställning. Två artister som skapat en konstform – helt enkelt utifrån sig själva – och det är bara SÅ BRA. Så enkelt kan det vara.

Så det var väl det jag velat säga till honom. Ni vet, som jag är! Jag gillar att berömma!

Men inte vågade jag.

Idag var det riktigt illa. Jag hade liksom världens upplägg. Han till och med SÅG på mig (OMG OMG OMG!! tonårsmätaren går i taket!!) när jag sa ”ursäkta” för att han skulle flytta sig i gången så jag kunde gå förbi.

Men det är ju här den här (hög)känsligheten kommer in. En blir så RUSKIGT självmedveten och hinner tänka hundra tankar om allt som skulle kunna hända om en vågade visa den här uppskattningen.

”Alltså han kommer ju typ tro jag är KÄÄÄR i honom!” ” Han måste ju ha hundra som jämt hänger efter honom, urjobbigt, nä sån vill inte jag va!” ” Klockan halvnie på kvällen – låt karln va i fred!”

Men jag undrar liksom vad det är som jag är så himla rädd för? Det är ju knappast som att Emil skulle vända sig om och utbrista ”Vem är du som har fräckheten att störa MIG i mitt PRIVATLIV??” ”Tror du jag bryr mig om DIN åsikt??” ”Jaha, du gör också föreställningar, HAHAHAHAHA, dom har man ju hört talas om – inte”.

Ikväll såg han faktiskt väldigt snäll ut. Där utanför Skrapan fick jag för mig att han tittade på mig och tänkte ”Åh GUD VAD TJOCK!”  – för det var faktiskt så jag tänkte om mig själv första gången jag tog steget utanför sjukhuset efter de där sju veckorna där. Hur förståeligt som helst då att jag såg ut som en galning, på språng dessutom som jag var, för första gången två timmar borta från min nyfödde son. Men det kunde ju inte han veta – så tänk om han skulle säga nåt taskigt?

Nu har ni fått ett bra exempel på hur en (hög)känslig hjärna fungerar.

Och jag inser ju nu – att om Emil är det minsta egenkär (vilket han borde vara) så hittar han ju säkert den här texten när han googlar på sig själv nästa gång. Men då får det vara så! Nu får det liksom vara nog med fånerierna. Nästa gång bara säger jag det!

EMIL – FY FAN VAD BRA DU ÄR!

Jag har tänkt skriva till er i alla fall en gång i veckan nu framöver. Och vet ni vad? Fler För sensibelt begåvade till hösten är planen! Många har skrivit och hoppas att den ska spelas igen. Så klart den ska! För visst sjutton ska jag klara att vara både frilansande artist och ensamstående mor? Jo det ska jag! !

Samma och ändå helt ny – när vi förändras

Foto: Jenny Berlin

Kära bloggen,

Nu var det länge sen!

Ja, kan man börja på något annat sätt efter exakt tre månader minus en dags uppehåll? Enormt lång tid i bloggvärlden där man minst ska uppdatera varenda dag för att följa den viktigaste av just den konstens alla regler. Men så oerhört kort tid i relation till den förändring jag genomgått.

Jag har blivit mamma. Förälder. Till den underbaraste lille gosse.

Jo. Så är det.

Rent konkret gick det i ett slag. Han var ute – och jag var mamma. Men visst fick jag några månader att förbereda mig – om än två och en halv månader mindre än de flesta andra.

När jag skrev senaste inlägget kände jag redan på mig att något inte var som det skulle i graviditeten – även om ”alla andra” som vanligt försökte intala mig att det bara var jag som oroade mig i onödan. Så var det ju inte. Tyvärr – och som tur var – på samma gång.

Tyvärr – eftersom det så klart är en påfrestning och utmaning för varje barn som föds för tidigt. Som tur var – för att det var bra att jag kände på mig det jag kände och envisades med att söka hjälp – och fick den! Så att allt fick denna lyckliga utgång.

Jag råkade nämligen få en oerhört ovanlig graviditetskomplikation som till och med få läkare känner till. En kärlansamling på moderkakan, en onödig tillväxt som gjorde att mitt barns hjärta fick pumpa massor mer med blod. Tack och lov är hans hjärta starkt och han orkade ganska länge med den mycket hårdare ansträngningen än vad andra bebisar får utstå – men i vecka 30 började det bli trött och jag förlöstes akut med några timmars varsel.

Jag skulle kunna – och kanske kommer att – skriva hur mycket som helst om min komplikation, att bli förlöst akut och främst erfarenheten av att vara förälder till en prematur och bo på ”Neo” – som vi invigda säger – i två månader. Jag skulle också kunna skriva spaltmeter om hur underbart det är att ha den här instinkten för att något är på tok – som vi högkänsliga enligt studier har – trots all oro det tråkigt nog också medför.

Men det jag tänkte skriva om idag är om när vi förändras.

Du vet aldrig vilket virke du är av förrän du prövas. Så är det.

Men det är inte förrän du känner av nya yttre omständigheter i relation till gamla som du verkligen blir medveten om vem du var då och vem du är nu.

Dagarna sedan den 26:e juli har för mig varit de mest intensiva jag levt i hela mitt liv. Aldrig har jag varit så målinriktad som dessa dagar. Så målinriktad att jag knappt haft tid att gråta, fundera över att jag inte har försörjning ordnad, över att det inte fanns så mycket som minsta babyplagg hemma i lägenheten vi en dag fick åka hem till.

Nu ljuger jag. Rejält. Gråtit av stark oro har jag gjort i stor omfattning – men det har liksom varit samtidigt, mitt i allt som har hänt. Herregud, vad de fått lyssna på rädslor och frågor klädda i tårar den fantastiska personalen på avd 71 och 61 på Södersjukhuset. Men aldrig så att jag hunnit förlora mig i sorgen – om ni förstår? Ligga och gråta en natt. Det går inte. När man måste lösa något, när man måste orka, finns inte den lyxen – och märkligt nog inte då heller behovet. Kanske kommer det sen? Men hittills har det inte funnits.

Därför, nu efter två veckor hemma, när en känsla som vagt börjar påminna om normalitet börjar infinna sig – DÅ slår förändringen mig – och på samma gång insikten om att jag är ju samtidigt en och samma.

NÄR jag märker att jag bäst hanterar nattamningarna (attans vad aktiv han är just på natten) genom att kika på Netflix för att inte somna. Alltid älskat film – älskar alltid film. Får lite dåligt samvete av nån anledning över att så snabbt börja älska det igen efter att veckovis suttit utan noll stimulering på Neo med hjärtat i famn. Herregud, här sitter jag nu hemma med världens vackraste lilla pojke (jo, han är det, jag lovar) och jag borde väl timme efter timme drömskt försjunka i hans fantastiska uppenbarelse? Inte kolla på film!! Men det är just då, när jag böjer mig över skatten min så att han måste sträcka sig lite för att nå mitt bröst som plötsligt far i väg från honom i rörelsen, för att jag så febrilt ska klicka igång filmen som stannat av – det är då jag känner att jag är ju samma – och en helt ny person ändå.

NÄR jag märker att det roligaste som finns är att ju fortfarande att få fota – men nu honom. Så klart. Stackars mina Insta- och Facebookvänner. Som jag gottar mig i mitt mödraskap! Väl medveten om hur det kan kännas om man själv tycker barn inte alls är kul – eller som jag kanske innan – längtar efter dem. ÄNDÅ känner jag att jag SÅ vill njuta min skatt – för jag har i sanning både arbetat och kämpat hårt för den lycka jag får idag. Så fotar och dokumenterar gör jag. Och kan till och med kosta på mig att justera honom lite IRL för att få bästa bilden. Återigen – dåligt samvete för min fåfänga – men nog finns det sämre föräldrafel.

NÄR jag märker att mitt främsta fokus är att se till att jag har massor av mjölk till honom och hans tillväxt. Det ordnar jag så klart genom att vila, dricka massor och främst äta VAD SJUTTON JAG VILL. Ett tag till! Varje kväll tänker jag att ”nu är jag nog trött på choklad för evigt”, men konstigt nog är det där ändrat igen morgonen därpå! För jag älskar ju mat nu som förut – men just nu är det viktigare att lägga övrig energi på att sköta mitt barn än trimma min kropp. I alla fall ett tag till. Inser jag måste bli starkare nu också – för jag lyckas ju med min strävan – han växer! (Vi fick beröm på BVC idag. Stolt.)

NÄR jag märker hur mycket jag ÄLSKAR barnvagnen för det är ju precis som vanligt att jag får gå, gå och gå. Det har jag ju alltid gillat. Vilken frihet den ger oss. Nog för att vi inte kan gå hem till folk och till offentliga ställen på grund av infektionsrisken (ännu så mycket större för en prematur, spelar ingen roll att de blivit större, har med bla lungutvecklingen att göra) men vi kan i alla fall gå utanför allas hus – hehe!

FullSizeRender-2

NÄR jag märker att jag i sanning får kämpa rejält med att komma i tid – mer än innan (aldrig varit lätt för min personlighet) – till alla dessa läkarbesök som våra dagar nu präglas av. Som alla erfarna föräldrar vet så kan inte barn styras och marginal är ett absolut måste. Så är det. Så jag är likadan som innan, för att det ÄR svårt, men helt ny för jag fattar och accepterar, och sakta lär jag mig.

NÄR jag märker hur mallig jag blir över vårt fina lilla hem på Söder. Fatta så charmigt, prickigt och rött, jämfört med sterila sjukhuslokaler!! Första natten trodde jag någon måste ha överraskat mig och köpt ett nytt täcke till mig –  så skönt var det – för jag hade glömt hur härligt tjocka duntäcken är – efter yllefilten på sjukhuset. JA det är litet. JA, jag hade väl inte gråtit över en tvätt och diskmaskin i lägenheten. Men för övrigt så funkar det hur bra som helst faktiskt. Mindre yta, mindre städa. Och han skatten, det är som om han alltid bott här!

Vi har ju som sagt precis kommit hem. Jag har ju alldeles nyss blivit mamma. Det nya har bara börjat.

Men det finurliga är just att allt känns så nytt och ändå är jag precis jag ändå.

Det är prioriteringarna som har förändrats. När det gäller, så är det alltid han, han som får komma först. Helt naturligt. Som det ska va.

Så det blev ändå som jag trodde. Jo, jag tycker det här med sömnbristen är tufft – jag är ju HELT själv. Men ändå inte fullt så jobbig som jag trodde. Och nog är pojken ett rätt harmoniskt barn som ger mig mina små pauser (eller får jag säga att det är jag som är en grym mamma?) för jag märker redan nu att jag är rätt grym med logistiken. Kanske är det bara det att om man har levt under de otroligt tuffa omständigheterna på Neo så känns allt annat förhållandevis så mycket lättare? Så länge lill-hjärtat mår bra – är allt bra. Ungefär så.

Den största förändringen i mitt liv är nog att de sociala kontakterna i enormt hög omfattning fått minska. De få jag har träffat har jagat mig hårt med kärlek och skrivna meddelanden och helt utan anklagelser – och inte tvärtom. För jag orkar inte – och får ännu inte ihop det. Det är en sak jag längtar efter att den får öka. Men just nu är det ok som det är. De vänner som verkligen förstår – det visar sig. Det har varit ännu viktigare att skriva av sig – än att prata av sig. Så kan det va.

Det talas mycket om oss känsliga som sköra varelser. Men glöm inte, att vi är båda bra på att förutse kris och ta oss genom den – eftersom livet generellt för oss är en utmaning om vi inte väljer det vi mår bäst av.

Glöm heller att vi alla förändras ständigt. Ibland ändrar vi oss själva. Ibland ändrar livet oss. Ibland är vi med på tåget. Ibland lite mer motsträviga. Oavsett -inget är konstant och det är för det mesta himla bra.

Just nu tycker jag det mest är underbart. Jo, jag funderar mycket på hur jag ska få ihop allt. Praktiskt och socialt. Men emotionellt är jag just nu väldigt väldigt rik. Det snusar en gosse mot mitt bröst. Och han verkar gilla att hans mamma både är pratig, går för fort med vagnen, pussas hela tiden och gör tusen saker samtidigt – som att skriva det här medan han får sin tupplur hud-mot-hud.

Så bara så ni vet – jo saker är förändrade – men jag är på något märkligt sätt precis samma ändå.

Vi syns nog lite mer nu framöver!

Just idag är jag stark

Så kan det vara att leva som medvetet högkänslig. En medvetenhet om att just nu är det så, men kanske inte sen. Men förmodligen en stund senare igen!

En ständigt närvarande acceptans om hur den upplevda styrkan i självet alltid kommer och går: Idag kan jag bestiga berg! Imorgon kanske not so much..

Märk väl att den upplevda styrkan i oss naturligtvis har föga att göra med den reella styrkan vi besitter. Den reella är nämligen oftast så oändligt mycket mer! Även hos de som inte nått fram till läget att våga pröva den. Vi är många som lever rädda som harar i hjärtat men som ändå inte låter det hindra oss från det vi vill. Ty, för många av oss känsligare är väldigt stora känslomässiga svängningar stundtals närvarande och något som vi förhoppningsvis med åren lärt oss att inte bara att acceptera – utan till och med faktiskt tycka om.

Ett öppet omnämnande och undersökande av de närvarande rädslorna är dock inte alltid helt lätt för andra att förstå. Som det kan sätta myror i huvudet på de som fungerar annorlunda! De förstår inte. Kan tycka det är obehagligt att de ens omnämns.  De tror felaktigt att man är svagare för att man vågar undersöka hjärnans mer ljusskygga labyrinter.

Men så är det ju inte, det hoppas jag du vet.

Jag har, som ni märkt, skrivit väldigt lite här under denna period som väntande mamma. Bland annat för att jag inte på något sätt har haft till avsikt att göra För sensibelt begåvade till en ”mamma-blogg” . Detta av respekt för alla er läsare som överhuvudtaget inte alls är intresserade av barn och mamma-blivande. Ja, för trots att jag själv allt som oftast numer skådar min egen navel – bokstavligen talat – så är jag efter åratal utanför familjelivet högst medveten om att hur stor upplevelsen än är för mig, är det näst intill omöjligt för någon annan utomstående att greppa eller ens vilja intressera sig för.

Men efter att ha funderat några varv har jag ändå kommit fram till att det handlar om en enormt viktig process – precis som alla andra viktiga utvecklingsprocesser -och därför tål att omnämnas.

Ni som följt detta projekt från början kanske kan minnas hur jag skrev mycket om mina otroliga rädslor inför premiären av För sensibelt begåvade. Hur jag funderade och vred och vände på ting för att förekomma alla möjliga tänkbara utmaningar. Sen gick det ju ändå så himla bra!

Det var ändå i nuet oerhört personligt att skriva om. Sårbart. Samtidigt naturligt – eftersom föreställningen hanterade just denna typ av personlighet. Jag satsade allt – liksom nu – och att göra det är något som alltid påverkar en ända in i märgen.

I detta läge är mitt ”projekt” än mer viktigt för mig. Än mer personligt. Mitt älskade barn i bokstavlig mening! Därför har orden inte riktigt låtit bilda sig. De har låtit vänta på sig.

Men just idag finns de där!

Just idag vaknade jag utvilad. Energisk. Hade ett tidigt morgonsamtal med lilla pojken i magen. Noterade att mina åtgärder för att må bättre fysiskt som jag infört denna vecka fungerar. Att märka att ens agerande påverkar är alltid en känsla som stärker! ”Empowering” som det så stiligt heter på engelska.

Sanningen är objektivt att jag utöver mentala utmaningar är så otroligt lyckligt lottad i denna upplevelse. Min kropp svarar som den ska och hanterar så väl det som händer. Visst har jag upplevt besvärande symptom. Visst har jag blivit stor. Både på vågen – och med en mage som stående petar ut långt mer än för de flesta vid denna tid. Men nu när det värsta övermannande kolhydratsuget har lagt sig och energin kommit tillbaka så börjar jag känna igen mig själv – med den fantastiska bonusen av en underbar växande mage med ett levande mirakel inuti!

Att vänta barn kan handla om att satsa allt man har att ge på det som man önskar allra mest. Man pratar ofta om förlossningen och småbarnstiden. Själv tycker jag att jag hört alldeles för litet innan om vad själva väntandet innebär. Den helhjärtade investeringen i det du önskar mest.

Du kanske helhjärtat investerar just nu när det gäller något annat? Då förstår du! Våndan i ovissheten – kombinerat med glädjen för varje litet framsteg, varje konkret resultat som är frukten av att du just vågade!

För mig handlar de mentala utmaningarna i denna process enbart om omsorg om den lilles välmående. Alla andra sorters konkreta utmaningar som folk, medvetet eller omedvetet, försöker skrämma upp mig med, via lite obetänksamma kommentarer om allt från SGI (sjukdomspenningsgrundande inkomst inför föräldrapenning), vaknätter och förlorad frihet rör mig knappt i ryggen. Jo, jag vet att det kommer bli en utmaning som jag inte ens kan föreställa mig. Men vad är det att jämföra mot glädjen av ett barn för en som önskar det? Nä, det kan inte en sån som jag förstå, som längtat och längtat så.

Med medkänsla för andra liknande i min situation har jag nu därför plockat upp mitt ritblock och börjat skissa på en bilderbok för nojiga mammor – högkänsliga som normalkänsliga. För alla mammor därute som liksom jag har de mest kreativa hjärnorna i världen ,med kapacitet att föreställa sig de mest osannolika scenarier…

nojiga mamman

På varje sida i boken får vi se en, av olika skäl, nojig mamma – med en ständigt lika nöjd bebis i magen.

De slår ju trots allt rot i oss, de små liven, för att vi är bra och behövs, med nojighet och allt! Det visar om inte annat en 20% fortsatt förekomst av högkänsliga – genom evolutionen. 🙂

Alla vi som av olika anledningar känner och tänker lite för mycket. Vi förtjänar kramar och heja! Erkännande när vi kämpar vidare trots våra mentala spöken.

Allra mest från oss själva!

En sån särskilt skön dag är det lämpligt att säga just så:
Åh vad härligt. Nu njuter jag. Och just idag – är jag stark!

Bilden ni ser överst, ja ni ser rätt, rynkorna är färre, liksom definitivt kilona just nu. Men så klart också erfarenheterna! 🙂 Just den dagen var jag dock också stark och det både syns och kändes! En bild tagen för rätt många år sen nu av världens bäste Peter Wirén vid Ale stenar! 

Med steget i luften

Den trygga, välkända marken ligger bakom dig. Det nya okända framför dig. Du är varken här eller där. Du är mitt emellan, mitt i fria luften, och nu är allting möjligt!

Jag har skrivit mycket om vinsterna i att våga ta steget mot våra drömmar. Att välja ett liv där det är våra önskningar som får styra i högre grad än våra rädslor.

Jag har därefter skrivit om utmaningen i att ta det svåra beslutet. Den vånda det kan innebära för oss som väger varje variabel de andra.

Men till slut bestämmer vi oss och tar steget.

Sen då?

Ja, du vet vad du vill. Men hur det faktiskt ska bli ligger i framtidens sköte.

Hur väl förberedd du än är innehåller alltid livet ett stort mått ovisshet. Någon som kan vara en riktig utmaning för oss kontrollfreaks och högkänsliga att hantera.

Vi läser på, vrider och vänder på den fakta som finns. Ändå inser vi när vi hänger i luften att vi faktiskt inte vet. Och att det kan vara fruktansvärt skrämmande.

Och. Alldeles, alldeles underbart.

Det finns en frihet i steget i luften som inte kan mäta sig med något annat.

Måhända är det inte ofta vi känsliga förmår njuta av den till fullo. Men ibland, om så bara för en kort stund, fångas även vi av farten, av pirret i maget och alla underbara möjligheter som nu finns framför oss. Möjligheter som aldrig alls hade ha kunnat få chansen till om vi inte tagit steget.

Så det är väl bara att breda ut vingarna, våra mentala. Ta ett djupt andetag. Och låta tyngdkraften sköta resten.

En sak är säker, det som händer nu, har aldrig hänt förr.

Skillnaden mellan ångest och överstimulering

Fotograf: Henrik BjergIgår var det årsmöte för Sveriges Förening för Högkänsliga. En riktigt fin dag med många kloka tankar som utbyttes om det som rör vetenskapen kring ämnet högkänslighet och hur det skulle kunna hjälpa många fler.

Förra året var det jag, som med ett utdrag ur föreställningen För sensibelt begåvade, var elementet utöver den reguljära årsstämman. I år var det Ilse Sand, psykoterapeut och författare från Danmark som höll ett föredrag under benämningen ”Strategier för Högkänsliga”.

Detta föredrag var något av det mest givande och konstruktiva jag fått uppleva riktat mot högkänsliga. Jag blir själv nämligen ofta lite nedslagen över hur högkänslighet oftast bara omnämns i samband med de symptom det kan resultera i. Här tog Ilse i stället siktet på vad vi kan göra för att må bra. Hon redde även ut en hel del begrepp.

Särskilt intressant fann jag hur hon förklarade skillnaden mellan att arbeta med sin (eventuella) ångest – mot att försöka ”sluta bli” överstimulerad.

Att bli överstimulerad handlar ju om att bli överhopad av intryck, vilket resulterar i ett uttröttat sinne och  en kropp som inte fungerar med all sin kapacitet. Som högkänslig blir du överstimulerad fortare än alla andra. Det är ett av dina nyckeldrag. Din stresströskel är låg. Det här måste du lära dig leva med och är inget du kan vänja bort med exempelvis avtrubbning.  Genom ett gott grundomhändertagande, förberedelser inför situationer, tid för återhämtning och gränssättning kan du däremot se till att detta inte är något som begränsar ditt liv mer än nödvändigt.

När det däremot gäller ångest och rädslor är situationen en helt annan! Javisst är du som högkänslig mer benägen att utveckla dessa. Här kan både ett trauma, andras erfarenheter eller din kreativa hjärna vara orsaken. Men rädslor och ångest minskar INTE genom att du fortsätter att undvika dem. Tvärtom. Specifika rädslor som exempelvis att köra bil, flyga, tala in för människor har inget med din sinneskänslighet att göra och du kan precis som alla andra, övervinna dessa, även om det oundvikligen så klart känns obehagligt under processen. Men vinsterna är stora.

Själv tycker jag den här punkten är oerhört viktig att lyfta då jag själv lät mig fängslas av rädslor under så många år. Den befrielse det ger att övervinna ångest och rädslor gör inte bara ditt liv lättare, utan ökar din självtillit på ett sätt inget peppande samtal någonsin kan göra.

Så fundera över vilka av dina utmaningar som grundar sig i överstimulering och vilka som rör sig om ångest och rädslor. Som Ilse ungefär förklarade (i mina ord som jag minns det): ”Det hjälper inte att öva dig att gå och handla i rusningstid på stormarknader i alla stadsdelar varje dag för att minska den trötthet upplevelsen av stora folkmassor i stress resulterar i för en högkänslig. Men att ta flyget, trots att du tycker det är obehagligt, tar dig inte bara till platser du inte annars skulle kunna resa till, utan gör även upplevelsen något lättare för varje gång.”

Att göra mina ensamföreställningar var för egen del ett solklart exempel på just detta. Vid den första höll jag på att kräkas av nervositet. Vid den sista hade jag faktiskt utrymmet till att till och med njuta. Förberedelserna var jag dock lika beroende av – liksom återhämtningen. Men rädslan – den övervann jag till stora delar.

Här i Sverige går det nu att boka även mig för föreläsningar i ämnet högkänslighet. För skolor, förbund eller företag.  Precis som Else Marie Bruhner, grundaren av Sveriges Förening för Högkänsliga och dess före detta ordförande, är jag nämligen en av föreningens två offentliga föreläsare. Kontakta mig här via hemsidan eller Sveriges Förening för Högkänsliga direkt, för mer information!

Livet är ett mirakel

IMG_9672

Solförmörkelse och norrsken på samma vecka – och så finns det dom som säger att magi inte finns!

Naturflicka som jag är känner jag verkligen ända in i märgen att jag lever när universum passar på att briljera med sina fenomen.

Jag känner många som irriterar sig till vanvett över folk som intresserar sig för sånt som ej är vetenskapligt belagt. Men vad jag då inte förstår är hur man kan tycka ting är mindre magiska för att de är förklarade?

För vare sig man vet eller inte vet hur ett norrsken skapas eller en solförmörkelse uppstår, så är det en spektakulär upplevelse! Precis som när man får se ett barn födas till jorden och allting står still. Eller när någon som alltid varit där på en sekund säger adjö för alltid. Då påminns man om hur liten man är och hur allt som är realistiskt ändå mest kan kännas surrealistiskt..

Livet är helt enkelt ett mirakel.

Vi glömmer det ibland mitt bland våra vardagliga bekymmer. Bland räkningar, barnhämtning, tjäbbel med vår partner och kvällsdisken.

Jag har definitivt glömt det denna vecka, levandes i kappsäck och med ovisshet, hantverkstjafs och tårar i halsen på den dagliga menyn.

Men så kommer då ett sånt fenomen som bara är där. Oavsett. Ett norrsken eller en solförmörkelse. Plötsligt minns jag. (Eller så kanske blev jag bara trött och gav upp..?)

Skratt. Oavsett.

Livet är inte en att-göra-lista eller en tävling jag ska vinna. Saker jag ska uppnå innan jag får rätt att njuta och vara.

Livet är här och nu och jag får faktiskt njuta även när det krånglar.

Därför tar jag nu en liten paus från jordiska besvär. Väljer några dar att bara bada i livets mirakel. Det jag just nu är mer tacksam för mer än någonsin!

Häng med! Det är fredag!

Vet ni förresten vad jag bara ÄLSKAR med Instagram? Jo, att när det är en solförmörkelse, en helt fantastisk kvällshimmel, regnbåge eller blixtrar så kan jag efter den vackra upplevelsen kolla hashtag detsamma på Instagram och få se alla fina minnen från samma upplevelse runt omkring som folk dokumenterat på så många vackra sätt. Förlängd magi i gemenskap skulle jag vilja kalla det!

Högkänslig? Stämmer DOES in på dig?

När någon misstänker att de tillhör en del av de 15-20% av alla människor som är högkänsliga så gör man ofta det självtest som Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet, har utformat.

Detta test ställer frågor som täcker olika exempel på hur högkänslighet kan yttra sig i en person. Av värde att minnas kan då vara att många utav dessa exempel snarare är effekter av det högkänsliga personlighetsdraget än högkänsligheten i sig själv.

Elaine Aron lyfter ofta exempelvis att specifikt draget blyghet, som många associerar med känslighet och högkänslighet, inte i sig är medfött utan snarare är ett resultat av en tidigare negativ erfarenhet som givit stort intryck med anledning av det högkänsliga draget.

Ni, mina trogna läsare, börjar nu bli något av högkänslighetspecialister. Så nu är det dags att slänga in lite forskarbegrepp i mixen. Mer specifikt det begrepp som Elaine Aron själv använder för att förklara det underliggande personlighetsdraget bakom högkänsligheten.

Högkänslighet har enligt Aron fyra aspekter som alla finns hos en högkänslighet. Om inte alla fyra aspekter är närvarande handlar det förmodligen inte om det högkänsliga draget.

Så vad står då akronymen DOES för, som representerar de fyra aspekterna?

D står för Djup bearbetning

O står för benägenheten att bli överstimulerad (Overstimulated)

E visar både att personen är allmänt Emotionellt mottaglig, i synnerhet känner empati

S står för förmågan att uppfatta Subtila stimuli

Dessa fyra aspekter använder Elaine Aron för att sammanfatta sin aktuella forskning som ger belägg för var och en av dem. Även om det som många lägger märke till med högkänsliga människor kan vara att de till exempel uppfattas som ”känsliga” (lätt blir överstimulerade) och är ovanligt lättpåverkade av subtiliteter i allt från beröring till syn- och hörselintryck, så menar Elaine att det är  den noggranna bearbetningen, tendensen att reflektera, som är det underliggande personlighetsdraget. Därför står det också först.

Stöd för detta finns i den moderna forskningen om högkänslighet där det visats att när högkänsliga människor försöker upptäcka skillnader i två bilder som bara är en aning olika så visar de mer hjärnaktivitet, än icke-högkänsliga hjärnors gör, i delar av hjärnan som annars är associerade med mer omsorgsfull bearbetning.

Så för dig, du högkänslighetsintresserade, kan det vara rätt spännande att börja lära dig mer om dragets djupare väsen, utöver de ytliga symtom som du ofta får läsa om. När du bättre förstår detta kommer du allt mer se hur du kan förebygga vissa symptom, just genom att minnas bättre hur du fungerar i grunden.