Förra veckan var jag helt hög.
Nya föreställningar! Ja, nya föreställningar! Det är dags! Och folk är på! Ja, nu är det tid! Jag är mogen! Mognare! Visare! Stärkt och härdad av de senaste årens upplevelser som ensam mamma till för tidigt fött barn. Vad spelar väl utsattheten på scen för roll när man ändå beundras gränslöst av världens finaste pojke på hemmaplan?

Denna veckan så plötsligt helt låg.
Nya föreställningar? Men varför? Hur tänkte jag? Massa vänner har ju sett den redan. 150 pers per föreställning för att få det att gå ihop utan kulturstöd. Hur ska det gå? Hur ska jag lyckas med det? Jag kommer säkert slita ihjäl mig och inte bara bli en olycklig mamma utan dessutom göra mitt älskade barn missnöjt.

Så träffas vi, hon regissören och jag för ett planerat rep. Båda lite låga. Ärligt talat – det är nog ingen slump att  förra veckans väder var som en vind av vårens rus och att vi just då kände oss oövervinnerliga. Denna vecka är det ju däremot februarigrått och kallt igen – det har till och med snöat – så vi har landat med all vår känslighet i en duns.

Men vi tar ändå upp det däringa manuset. För första gången på två och ett halvt år. Och jag börjar läsa.

Redan efter några stycken måste jag hejda mig själv:
”Alltså, fy fan vad bra det här är!”

Ja, det är det fanimig. Det är viktiga saker. Bra saker.

Hybris och självförakt har dragkamp – men tillsammans blir det nog lite balans av det hela.

Kära bloggen,

Nu var det länge sen!

Ja, kan man börja på något annat sätt efter exakt tre månader minus en dags uppehåll? Enormt lång tid i bloggvärlden där man minst ska uppdatera varenda dag för att följa den viktigaste av just den konstens alla regler. Men så oerhört kort tid i relation till den förändring jag genomgått.

Jag har blivit mamma. Förälder. Till den underbaraste lille gosse.

Jo. Så är det.

Rent konkret gick det i ett slag. Han var ute – och jag var mamma. Men visst fick jag några månader att förbereda mig – om än två och en halv månader mindre än de flesta andra.

När jag skrev senaste inlägget kände jag redan på mig att något inte var som det skulle i graviditeten – även om ”alla andra” som vanligt försökte intala mig att det bara var jag som oroade mig i onödan. Så var det ju inte. Tyvärr – och som tur var – på samma gång.

Tyvärr – eftersom det så klart är en påfrestning och utmaning för varje barn som föds för tidigt. Som tur var – för att det var bra att jag kände på mig det jag kände och envisades med att söka hjälp – och fick den! Så att allt fick denna lyckliga utgång.

Jag råkade nämligen få en oerhört ovanlig graviditetskomplikation som till och med få läkare känner till. En kärlansamling på moderkakan, en onödig tillväxt som gjorde att mitt barns hjärta fick pumpa massor mer med blod. Tack och lov är hans hjärta starkt och han orkade ganska länge med den mycket hårdare ansträngningen än vad andra bebisar får utstå – men i vecka 30 började det bli trött och jag förlöstes akut med några timmars varsel.

Jag skulle kunna – och kanske kommer att – skriva hur mycket som helst om min komplikation, att bli förlöst akut och främst erfarenheten av att vara förälder till en prematur och bo på ”Neo” – som vi invigda säger – i två månader. Jag skulle också kunna skriva spaltmeter om hur underbart det är att ha den här instinkten för att något är på tok – som vi högkänsliga enligt studier har – trots all oro det tråkigt nog också medför.

Men det jag tänkte skriva om idag är om när vi förändras.

Du vet aldrig vilket virke du är av förrän du prövas. Så är det.

Men det är inte förrän du känner av nya yttre omständigheter i relation till gamla som du verkligen blir medveten om vem du var då och vem du är nu.

Dagarna sedan den 26:e juli har för mig varit de mest intensiva jag levt i hela mitt liv. Aldrig har jag varit så målinriktad som dessa dagar. Så målinriktad att jag knappt haft tid att gråta, fundera över att jag inte har försörjning ordnad, över att det inte fanns så mycket som minsta babyplagg hemma i lägenheten vi en dag fick åka hem till.

Nu ljuger jag. Rejält. Gråtit av stark oro har jag gjort i stor omfattning – men det har liksom varit samtidigt, mitt i allt som har hänt. Herregud, vad de fått lyssna på rädslor och frågor klädda i tårar den fantastiska personalen på avd 71 och 61 på Södersjukhuset. Men aldrig så att jag hunnit förlora mig i sorgen – om ni förstår? Ligga och gråta en natt. Det går inte. När man måste lösa något, när man måste orka, finns inte den lyxen – och märkligt nog inte då heller behovet. Kanske kommer det sen? Men hittills har det inte funnits.

Därför, nu efter två veckor hemma, när en känsla som vagt börjar påminna om normalitet börjar infinna sig – DÅ slår förändringen mig – och på samma gång insikten om att jag är ju samtidigt en och samma.

NÄR jag märker att jag bäst hanterar nattamningarna (attans vad aktiv han är just på natten) genom att kika på Netflix för att inte somna. Alltid älskat film – älskar alltid film. Får lite dåligt samvete av nån anledning över att så snabbt börja älska det igen efter att veckovis suttit utan noll stimulering på Neo med hjärtat i famn. Herregud, här sitter jag nu hemma med världens vackraste lilla pojke (jo, han är det, jag lovar) och jag borde väl timme efter timme drömskt försjunka i hans fantastiska uppenbarelse? Inte kolla på film!! Men det är just då, när jag böjer mig över skatten min så att han måste sträcka sig lite för att nå mitt bröst som plötsligt far i väg från honom i rörelsen, för att jag så febrilt ska klicka igång filmen som stannat av – det är då jag känner att jag är ju samma – och en helt ny person ändå.

NÄR jag märker att det roligaste som finns är att ju fortfarande att få fota – men nu honom. Så klart. Stackars mina Insta- och Facebookvänner. Som jag gottar mig i mitt mödraskap! Väl medveten om hur det kan kännas om man själv tycker barn inte alls är kul – eller som jag kanske innan – längtar efter dem. ÄNDÅ känner jag att jag SÅ vill njuta min skatt – för jag har i sanning både arbetat och kämpat hårt för den lycka jag får idag. Så fotar och dokumenterar gör jag. Och kan till och med kosta på mig att justera honom lite IRL för att få bästa bilden. Återigen – dåligt samvete för min fåfänga – men nog finns det sämre föräldrafel.

NÄR jag märker att mitt främsta fokus är att se till att jag har massor av mjölk till honom och hans tillväxt. Det ordnar jag så klart genom att vila, dricka massor och främst äta VAD SJUTTON JAG VILL. Ett tag till! Varje kväll tänker jag att ”nu är jag nog trött på choklad för evigt”, men konstigt nog är det där ändrat igen morgonen därpå! För jag älskar ju mat nu som förut – men just nu är det viktigare att lägga övrig energi på att sköta mitt barn än trimma min kropp. I alla fall ett tag till. Inser jag måste bli starkare nu också – för jag lyckas ju med min strävan – han växer! (Vi fick beröm på BVC idag. Stolt.)

NÄR jag märker hur mycket jag ÄLSKAR barnvagnen för det är ju precis som vanligt att jag får gå, gå och gå. Det har jag ju alltid gillat. Vilken frihet den ger oss. Nog för att vi inte kan gå hem till folk och till offentliga ställen på grund av infektionsrisken (ännu så mycket större för en prematur, spelar ingen roll att de blivit större, har med bla lungutvecklingen att göra) men vi kan i alla fall gå utanför allas hus – hehe!

NÄR jag märker att jag i sanning får kämpa rejält med att komma i tid – mer än innan (aldrig varit lätt för min personlighet) – till alla dessa läkarbesök som våra dagar nu präglas av. Som alla erfarna föräldrar vet så kan inte barn styras och marginal är ett absolut måste. Så är det. Så jag är likadan som innan, för att det ÄR svårt, men helt ny för jag fattar och accepterar, och sakta lär jag mig.

NÄR jag märker hur mallig jag blir över vårt fina lilla hem på Söder. Fatta så charmigt, prickigt och rött, jämfört med sterila sjukhuslokaler!! Första natten trodde jag någon måste ha överraskat mig och köpt ett nytt täcke till mig –  så skönt var det – för jag hade glömt hur härligt tjocka duntäcken är – efter yllefilten på sjukhuset. JA det är litet. JA, jag hade väl inte gråtit över en tvätt och diskmaskin i lägenheten. Men för övrigt så funkar det hur bra som helst faktiskt. Mindre yta, mindre städa. Och han skatten, det är som om han alltid bott här!

Vi har ju som sagt precis kommit hem. Jag har ju alldeles nyss blivit mamma. Det nya har bara börjat.

Men det finurliga är just att allt känns så nytt och ändå är jag precis jag ändå.

Det är prioriteringarna som har förändrats. När det gäller, så är det alltid han, han som får komma först. Helt naturligt. Som det ska va.

Så det blev ändå som jag trodde. Jo, jag tycker det här med sömnbristen är tufft – jag är ju HELT själv. Men ändå inte fullt så jobbig som jag trodde. Och nog är pojken ett rätt harmoniskt barn som ger mig mina små pauser (eller får jag säga att det är jag som är en grym mamma?) för jag märker redan nu att jag är rätt grym med logistiken. Kanske är det bara det att om man har levt under de otroligt tuffa omständigheterna på Neo så känns allt annat förhållandevis så mycket lättare? Så länge lill-hjärtat mår bra – är allt bra. Ungefär så.

Den största förändringen i mitt liv är nog att de sociala kontakterna i enormt hög omfattning fått minska. De få jag har träffat har jagat mig hårt med kärlek och skrivna meddelanden och helt utan anklagelser – och inte tvärtom. För jag orkar inte – och får ännu inte ihop det. Det är en sak jag längtar efter att den får öka. Men just nu är det ok som det är. De vänner som verkligen förstår – det visar sig. Det har varit ännu viktigare att skriva av sig – än att prata av sig. Så kan det va.

Det talas mycket om oss känsliga som sköra varelser. Men glöm inte, att vi är båda bra på att förutse kris och ta oss genom den – eftersom livet generellt för oss är en utmaning om vi inte väljer det vi mår bäst av.

Glöm heller att vi alla förändras ständigt. Ibland ändrar vi oss själva. Ibland ändrar livet oss. Ibland är vi med på tåget. Ibland lite mer motsträviga. Oavsett -inget är konstant och det är för det mesta himla bra.

Just nu tycker jag det mest är underbart. Jo, jag funderar mycket på hur jag ska få ihop allt. Praktiskt och socialt. Men emotionellt är jag just nu väldigt väldigt rik. Det snusar en gosse mot mitt bröst. Och han verkar gilla att hans mamma både är pratig, går för fort med vagnen, pussas hela tiden och gör tusen saker samtidigt – som att skriva det här medan han får sin tupplur hud-mot-hud.

Så bara så ni vet – jo saker är förändrade – men jag är på något märkligt sätt precis samma ändå.

Vi syns nog lite mer nu framöver!

Igår var det årsmöte för Sveriges Förening för Högkänsliga. En riktigt fin dag med många kloka tankar som utbyttes om det som rör vetenskapen kring ämnet högkänslighet och hur det skulle kunna hjälpa många fler.

Förra året var det jag, som med ett utdrag ur föreställningen För sensibelt begåvade, var elementet utöver den reguljära årsstämman. I år var det Ilse Sand, psykoterapeut och författare från Danmark som höll ett föredrag under benämningen ”Strategier för Högkänsliga”.

Detta föredrag var något av det mest givande och konstruktiva jag fått uppleva riktat mot högkänsliga. Jag blir själv nämligen ofta lite nedslagen över hur högkänslighet oftast bara omnämns i samband med de symptom det kan resultera i. Här tog Ilse i stället siktet på vad vi kan göra för att må bra. Hon redde även ut en hel del begrepp.

Särskilt intressant fann jag hur hon förklarade skillnaden mellan att arbeta med sin (eventuella) ångest – mot att försöka ”sluta bli” överstimulerad.

Att bli överstimulerad handlar ju om att bli överhopad av intryck, vilket resulterar i ett uttröttat sinne och  en kropp som inte fungerar med all sin kapacitet. Som högkänslig blir du överstimulerad fortare än alla andra. Det är ett av dina nyckeldrag. Din stresströskel är låg. Det här måste du lära dig leva med och är inget du kan vänja bort med exempelvis avtrubbning.  Genom ett gott grundomhändertagande, förberedelser inför situationer, tid för återhämtning och gränssättning kan du däremot se till att detta inte är något som begränsar ditt liv mer än nödvändigt.

När det däremot gäller ångest och rädslor är situationen en helt annan! Javisst är du som högkänslig mer benägen att utveckla dessa. Här kan både ett trauma, andras erfarenheter eller din kreativa hjärna vara orsaken. Men rädslor och ångest minskar INTE genom att du fortsätter att undvika dem. Tvärtom. Specifika rädslor som exempelvis att köra bil, flyga, tala in för människor har inget med din sinneskänslighet att göra och du kan precis som alla andra, övervinna dessa, även om det oundvikligen så klart känns obehagligt under processen. Men vinsterna är stora.

Själv tycker jag den här punkten är oerhört viktig att lyfta då jag själv lät mig fängslas av rädslor under så många år. Den befrielse det ger att övervinna ångest och rädslor gör inte bara ditt liv lättare, utan ökar din självtillit på ett sätt inget peppande samtal någonsin kan göra.

Så fundera över vilka av dina utmaningar som grundar sig i överstimulering och vilka som rör sig om ångest och rädslor. Som Ilse ungefär förklarade (i mina ord som jag minns det): ”Det hjälper inte att öva dig att gå och handla i rusningstid på stormarknader i alla stadsdelar varje dag för att minska den trötthet upplevelsen av stora folkmassor i stress resulterar i för en högkänslig. Men att ta flyget, trots att du tycker det är obehagligt, tar dig inte bara till platser du inte annars skulle kunna resa till, utan gör även upplevelsen något lättare för varje gång.”

Att göra mina ensamföreställningar var för egen del ett solklart exempel på just detta. Vid den första höll jag på att kräkas av nervositet. Vid den sista hade jag faktiskt utrymmet till att till och med njuta. Förberedelserna var jag dock lika beroende av – liksom återhämtningen. Men rädslan – den övervann jag till stora delar.

Här i Sverige går det nu att boka även mig för föreläsningar i ämnet högkänslighet. För skolor, förbund eller företag.  Precis som Else Marie Bruhner, grundaren av Sveriges Förening för Högkänsliga och dess före detta ordförande, är jag nämligen en av föreningens två offentliga föreläsare. Kontakta mig här via hemsidan eller Sveriges Förening för Högkänsliga direkt, för mer information!