Har du ett högkänsligt barn?

Många av de som kom och såg föreställningen För sensibelt begåvade var inte alls högkänsliga själva. En del var intresserade av psykologi i allmänhet, medan andra kom som engagerade familjemedlemmar. Dessutom var det flera stycken, som trots att föreställningen tydligt riktar sig till vuxna i sin tematik, kom för att lite bättre förstå sitt högkänsliga barn.

Elaine Arons har skrivit en helt fantastisk bok som heter Det högkänsliga barnet – att växa och må bra i en överväldigande värld.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar då den faktiskt för många kan upplevas som oerhört informativ och på samma gång något mer lätttillänglig än Den högkänsliga människan av samma författare.

Jag har tänkt skriva lite återkommande om högkänslighet och barn framöver. För inte på något sätt kan jag lyckas sammanfatta de olika ämnena i boken i ett blogginlägg.

Det allra viktigaste att nämna för dig som är en engagerad förälder och kanske i vissa fall orolig om du iakttagit tendenser som kan signalera att du har ett högkänsligt barn, är att det på inga sätt behöver vara något negativt.

Tvärtom har den forskning som bedrivits visat att precis som ett högkänsligt barn har högre benägenhet till att påverkas negativt av en mindre bra omgivning så har det också en högre benägenhet att influeras positivt! Så här skriver Elaine Arons i sin bok:

”Högkänsliga personer som haft en olycklig barndom löper större risk att bli deprimerade, ängsliga och blyga än icke-högkänsliga med liknande barndom. Men de med en tillräckligt bra barndom mår lika bra som, och kanske till och med bättre, än andra. Det innebär att högkänsliga barn kan gynnas mer än andra barn av en bra uppfostran och skolgång.”

Med tanke på att du läser detta är du sannolikt redan en engagerad förälder som gör det du kan för att ge ditt barn vad du behöver.

En annan sak som jag själv har tänkt på när jag har kommit i kontakt med föräldrar till högkänsliga barn är hur de just oroar sig för de emotionella svängningarna. Då brukar jag försöka förklara att dessa nödvändigtvis inte är ett symptom på att barnen mår dåligt, då vårt personlighetsdrag i sig är sådant. För oss är det rätt naturligt att vädret går från sol, till regn och till åska ganska snabbt. I stunden upplever vi det starkt, men ofta släpper vi skeendet så fort det har passerat, så länge det inte är något tyngre som vi behöver bearbeta. Med andra ord: Du som själv inte har lika stora skiftningar i dina utspel kan faktiskt ibland till och med övertolka de reaktioner du ser eftersom det mer handlar om ett annat sätt att uttrycka sig, helt enkelt.

För att avgöra om ett barn är högkänsligt eller inte utförs precis som med vuxna inga psykologiska tester. Detta eftersom högkänslighet som bekant inte är en diagnos utan just ett personlighetsdrag. Det finns dock ett frågeformulär utformat för dig som förälder där du kan besvara frågor om ditt barn för att få en indikation om barnen är högkänsligt eller ej. Detta kan du till exempel finna här på engelska, samt i ovan nämnda bok av Elaine Arons.

Det pågår en hel del forskning om barns känslighet ur olika aspekter då anledningarna till en uppfattad större känslighet hos ett barn trots allt kan vara många. Det kan då vara av värde att notera att det gemensamma draget för ett specifikt högkänsligt barn inte alltid är de ytliga symptom som vi registrerar, så som exempelvis eventuell blyghet eller vaksamhet inför nya uppgifter. Långt ifrån alla högkänsliga barn visar upp de tecken som generellt brukar kopplas till den högkänsliga personligheten. I själva verket är det den djupa bearbetningen som är alla högkänsligas gemensamma drag som kan yttra sig på olika sätt beroende på de personer vi är för övrigt.

Avslutningsvis i detta första inlägg om barn och högkänslighet ska nämnas att den brittiska psykologen Michael Pluess särskilt fokuserat på den positiva resultaten kring forskning om högkänsliga barn och kallar det fördelskänslighet. För mig som valt samma vinkel i denna blogg För sensibelt begåvade är det något som jag tycker är särskilt intressant. Försök minnas att precis som ditt barn är känsligare för hot är det också känsligare för allt positivt det får uppleva. Där finns många underbara möjligheter – precis som det gör för oss vuxna högkänsliga!

Renovera aldrig ditt badrum utan att vara både fackman och jurist

Inte, om du inte är beredd på att riskera att få bo hemifrån vecka efter vecka i väntan på att hårklyverier ska utredas mellan leverantör, bostadsrättsförening, försäkringsbolag och branschorganisationer i konflikt på grund av ett oaviserat fel och att det sanna bevismaterialet finns inbyggt i väggen. Inte om du inte vill bemötas med både ointresse och i visst fall stor arrogans från de flesta håll inför ett dilemma som överhuvudtaget inte är ditt fel och som egentligen ingen annan bryr sig särskilt om, eftersom det bara är du som står där utan hem.

En badrumsrenovering. Vad sjutton har det med ämnet högkänslighet att göra?

Ja, du. Att vara högkänslig innebär till hög grad att vilja förebygga obehag. Vi lever med ögon till förstoringsglas och hjärnor på högvarv som stöd för vår strävan att slippa överraskas av otrevligheter. När det ändock inte räcker till, på grund över omständigheter vi inte kan råda över, måste vi precis som alla andra mindre vaksamma, genomleva krångel. Det värsta vi vet. Och specifika omständigheter i form av en strandad badrumsrenovering kan driva vem som helst galen, inte bara en högkänslig. Det vill jag lova. Särskilt när man blir av med sitt hem, sin trygga vrå.

Vi tar det från början.

Detta är inte min första badrumsrenovering. Så naturligtvis letade jag leverantör efter konstens alla regler. Den jag valde har fantastiskt goda referenser och jag lyckades även få personliga fantastiska sådana för denne leverantör.

Då ska det gå bra tycker man? Du köper en fackmannatjänst – då ska du väl få den? Eller?

Ett fel skedde ändå. Ett fel vars förklaring nu inte till 100% går att bevisa bästa lösningen för i och med att leverantören valde att inte avisera mig, tog eget beslut, stängde väggen, och fortsatte bygga på tills jag uppmärksammade saken.

”Men riv upp väggen då!” kan man tycka. Men juridiskt är det inte så lätt har jag fått veta. Visst skulle de absolut avisera och är skyldiga att rätta till det i efterhand. Därom råder ingen tvekan. Men om jag tvingar dem att just riva upp arbetet och det i efterhand visar sig att de ändå gjort det rätta kan det – hur galet det än kan låta – bli jag som får bekosta detta. Därför måste jag ha rejält fog för ett dylikt tilltag, alternativt ett krav från styrelsen om de intygar att de inte accepterar det faktum att de genom leverantörens egenmäktiga tilltag fritogs sin möjlighet att ändra på grundsituationen kring utrustningen som är inom deras ansvarsområde inne i väggen.

Så nu sitter jag i en evinnerlig brevväxling mellan styrelse och förening där jag skickar bilddokumentation och texter från leverantör och besiktningsman för att så effektivt det bara går få fram ett beslut för hur man ska kunna gå framåt. Detta efter att jag som grund för beslutsprocessen alltså redan också tagit in en oberoende besiktningsman, ringt försäkringsbolag, branschorganisationer, boverk, konsumentverk, jurister och försäkringsombudsmän. Gjort allt jag möjligtvis kan göra för att reda ut hur vi nu ska gå vidare.

Alla hamnar nämligen lätt i beskyllningar – utan förslag på konkreta åtgärder. ”De skulle ha gjort si och så”. ”Det är deras ansvar.” ”Vi hävdar vårt förslag ÄR den enda lösningen.” Meningar som slängs ut av två parter som egentligen bara vill bli av med frågan och välta över den på någon annan. Den ena parten vill bara hålla tidsplan och gå vidare till nästa projekt och slippa ödsla tid. Den andra tycker inte riktigt det ens är deras fråga och vill mest lämna vidare det till leverantören vars uttalande de ändå inte verkar lita på!

Mitt emellan står jag. Jag, som från början hade den ytterst goda intentionen att göra det rätta genom att renovera mitt gamla badrum till ny godkänd standard för att upprätthålla mitt ansvar som bostadsrättsinnehavare. Men det är nu ändå jag som tvingas reda i en sörja där ingen frivilligt gränslar ansvar och där jag utan fullgott skydd riskerar utebliven ersättning från försäkringsbolaget vid eventuell skada. Det är jag som från början har gjort alla rätt, men som alla nu studsar bollen tillbaka till.

Detta är alltså konsumentens reella situation i ett Sverige där det inte finns någon instans som utan full rättstvist går in och medlar i en sån här situation. Branschorganisationerna bryr sig inte nämnvärt, kan jag nu av bitter erfarenhet meddela.

Så, hur skulle jag ha kunnat undvika allt det här har jag frågat mig?

Jo, det förstås. OM JAG VORE FACKMAN och känt till alla regler, då hade jag kunnat ifrågasätta leverantörens lösningsförslag innan avtal skrevs. Då hade jag faktiskt kunnat påtala att de omöjligt kunde lova att de levererade ett godkänt badrum under de förutsättningarna som påstods. Jag hade vidare, enormt misstänksam , dykt upp redan när väggen öppnades för att själv, med min då oerhörda fackkunskap, kunna konstatera att upptäckten de då gjorde var anledning nog att stoppa hela bygget till dess att föreningen fått säga sitt.

HADE JAG DESSUTOM VARIT JURIST – hade jag vetat att jag egentligen helst behövde veta alla dessa saker innan jag skrev avtal för att kunna förhindra den situation jag nu sitter i: Ett evigt käbbel om vem som borde gjort vad och vilka lösningar som egentligen är möjliga.

Nej, jag kan ju tyvärr inte bara lyssna på leverantören trots att jag anlitat certifierad fackman. För nu finns det uppenbara tveksamheter och då skulle jag få föreningen på mig. Jag måste åtminstone få ett godkännande från dem för den åtgärd jag väljer.

Jag tänker nu inte gå in på mer detaljer och naturligtvis inte heller namnge min leverantör. För jag vet att de har mycket god renommé för övrigt och att situationen vi nu befinner oss i till stor del beror på ett specifikt misstag från deras sida. Det vill jag tro.

Men just därför hade jag också önskat att man gjorde det som jag själv anser är det enda rätta för god kundbehandling: Nämligen en rejäl pudel. Att omedelbart inte bara säga förlåt – utan även – så här ska du som kund inte behöva ha det! Det är vansinne att du ska få göra allt detta jobb när du har gjort allt rätt och det är vi som försatt dig i denna situation! Man skulle ha spolat filmen bakåt, utan tvekan och av sig själv ha rivit upp vägg till det stadium där inga mer tveksamheter finns – helt utan hot om extra kostnader. Det får man bära när man gjort ett fel!

Jag har arbetat år inom krishanteringsbranschen med utredning av mängder av konflikter på styrelsenivå inom företag. Jag vet att det här är på inget sätt ett acceptabelt kundbemötande.

JAG som lekman ska inte behöva vara i den här situationen att JAG ska behöva skaffa mig all den här kunskapen – som jag egentligen betalar för – för att kunna jonglera olika instansers information. Men det är realiteten när du som privat konsument hamnar i en konflikt med din hantverksleverantör.

Vi får ofta höra om våra konsumenträttigheter och stöd från existerande branschorganisationer som Säker vatten och Byggkeramikrådet. Men när du i praktiken hamnar i konflikt, då är det du som måste ha styrkan för att reda ut det hela.

Så, just nu tycker jag sannerligen: Renovera aldrig ditt badrum utan att själv vara fackman och jurist.

Denna situation är för sorglig och jag tycker faktiskt helt rättmätigt synd om mig.

Så snälla. Håll tummarna för att de som försatt mig i denna situation sträcker ut handen rejält med en lösning som de som ställer krav på mig nöjer sig med. Detta, så att jag snart har ett fint, säkert badrum och får flytta hem igen!

Sanningen är: Jag borde ha medalj!

Och hur hanterar jag allt detta? Förra veckan var jag oerhört arg. Lipade till och med i telefon till hantverkaren. Jajemen, så ståtligt. Nu vill inte jag må dåligt mer. Försöker därför ta en sak i taget och utan skam påminna alla inblandade om mina rättigheter genom att vara en nagel i ögat tills allt löser sig. För psykets skull försöker jag tänka på barnen i Afrika och att jag trots allt har tak över huvudet så länge min syster säger ja till att ha mig här. Detta är trots allt en värdslig fråga, om än inte kul. Så, idag har jag bakat paj (som tyvärr blev lite för salt) och i söndags våfflor (varav jag i och för sig glömde den sista i järnet). Jag jobbar också på att inte vara så där allmänt storasystrig och ”lägga-mig-i-ig” som jag annars kan vara. Funkar det så har jag någonstans att sova ett tag till i alla fall. Men det börjar i sanning bli dags att börja dra i varningsklockan rejält nu. Jag vill hem! Kram på er.

Jag har saknat er!

Skam på torra land. Har inte uppdaterat bloggen på över en månad! Ser nu ingen annan väg än att ger er ett blogginlägg av slaget jag annars försöker undvika: Nämligen ett allmänt ”det-här-händer”-, ”det-här-har-jag-gjort”-inlägg.

Det här är ju i grunden en blogg om högkänslighet – ur ett högst subjektivt perspektiv. Definitionen på högkänslighet är just att man som person har en lägre tröskel för sinnesintryck än gemene man och därmed behöver lite mer tid för att processa den större mängden information. Inte så att man är långsam tankemässigt, nej vi är ofta snabba som katten, men snarare emotionellt vill jag mena.

Så, det är en sån process jag har befunnit mig i/befinner mig i.

Det finns de som har sett föreställningen och undrar hur jag kan skriva om så personliga ting. Men. Det då dessa individer inte förstår, är att det jag skriver om är ju redan finito. Bearbetat. Klart!

När det däremot händer saker här och nu – ja då blir jag eremiten. Hon som likt professor Bathazar (minns ni den härliga då jugoslaviska (tror jag) tecknade serien?) går och tänker och tänker och tänker tills hon har en.. IDÉ!

Ja riktigt så går det kanske inte till. Snarare så kanske jag gråter, ältar, försöker förtränga, försöker förutse, försöker planera, försöker förstå. Eller nåt. Beroende på vad som händer. Tid tar det i alla fall.

Men kortfattat kan vi väl säga att starten 2015 har inneburit massa nytt för mig! Massor helt fantastiskt sker inombords som jag själv försöker hinna med att omfamna i den takt det går! Dock för tidigt att uttrycka.

Det har gjort att jag valt att lägga om mina planer. Jag har haft ett behov av att vara mer introvert. Därför får föreställningar för ögonblicket pausa lite. Däremot är hjärnan igång i sin mer kreativa fas – i tider som dessa – det är då nytt skapas! Inte så spännande för er – men desto roligare för mig. (Party i mitt huvud, ni vet.)

Samtidigt på det rent praktiska planet har jag levt en utmaning i och med renovering av mitt badrum. Roligt är att det blir mycket finare och säkrare. Men. Vem har någonsin varit med om en smidig renovering? Inte jag och tyvärr blev detta sannerligen inget undantag. En sann utmaning som jag hoppas ska lösas sig snart. Jag längtar så tills jag får flytta hem igen efter nu snart fyra veckor i kappsäck. Då har jag i alla fall förhoppningsvis ett ännu bättre badrum. Tack snälla ni som delar sina hem med mig nu – i synnerhet syster och svåger som haft mig på plats i snart tre veckor…

Spännande saker som för mig i alla fall är på gång:

-Jag skriver på en tv-serie. Vi är i extremt tidigt stadium men det får vara så! Kommer bli så spännande och jag längtar tills vi känner oss redo att pitcha. Men just nu har vi det bara sköj. Ni som gillar min iakttagelse- och självrannsakningshumor från föreställningen kommer känna igen er. Ja!

-Jag arbetar mer och mer med film för andra – men också mig själv. Film är liksom inspelad musik så KUL för att det kan nå ut till så MÅNGA. Den sortens medie längtar jag till nu igen efter att jag lekt med det ytterst intima (som jag även kommer fortsätta med.)

-Jag HAR fått ett ökat självförtroende efter att ha kunna ha skapa brödföda för mig själv på heltid under mer än ett år bara på en idé och helt egen mycket god marknadsföring. Det innebär att jag har tillit till mig själv och mitt omdöme. Det vill jag använda nu!

-Jag har insett att mitt privatliv är mycket viktigare för mig själv än vad jag velat erkänna innan. Därför får det leda vägen i år. Ta sin tid. Känns helt rätt, naturligt och på tiden! Jag har mina drömmar och nu får de förtur och blir verklighet.

-Jag har blivit utsedd till officiell föreläsare om högkänslighet för Sveriges Högkänsligas Förening! OTROLIGT stolt är jag och tar uppgiften på stort allvar. En föreläsning finns nu som jag finputsar på. Jag vet, ni har sett mig skämta om ämnet i föreställningen utifrån mina personliga erfarenheter. Men allt är grundat på väl eftersökt fakta – och den befästa faktan anser jag det är enormt viktigt att utgå ifrån när man vill lära omvärlden mer om detta personlighetsdrag. Detta kommer jag återkomma mer till framöver! (Funderar på en liten HSP-ordlista i menyn för alla nytillkomna läsare!)

-Jag är ju musikaltjej också, alltid. Det är ju så! Så jag är så exalterad över att jag får vara en liten del av utvecklandet av Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs första workshop för Camera – musikalen om Ingrid Bergman. Tillsammans med några av våra bästa musikalartister Sverige har, har jag en pytteroll att representera under workshopen och sjunger kör. Men mest exalterad är jag över att få följa min mentors hittills största projekt. Ännu en häftig effekt av det där samarbetet som började vid Bo01 i Malmö för idag 13 år sedan!

För övrigt så är jag så glad över att jag blivit stark nog att prioritera fantastiska som stärker och finns där villkorslöst. Oj, oj, oj vad jag för varje år mer inser ert värde. Just nu kanske jag inte visar det tillräckligt i denna intro-fas, men allt har sin tid. Någonstans handlar det om att vilja sig själv gott. När man gör det då väljer man andra som visar att de konsekvent vill detsamma.

Sen, det allra bästa till sist! VÅREN ÄR HÄR!! Har ju inte ens hunnit jubla tillräckligt för er! För ni som följt mig vet ju att jag är hon som firar Vintersolståndet nästan mer än Nyårsafton. Mer ljus för varje dag! Som yngre tyckte jag dock även mars var urtråkigt. Men, idag som äldre vet jag ju att det går så fort, så fort. Så jag njuter av varje litet vårtecken och är glad över att ge våren den tid den behöver. Förr eller senare brister knopparna och hur ljuvligt det än är gör det ju också lite ont. Ni vet. Den smärtsamma skönheten. Mellan hägg och syrén – då gråter jag av lycka.

Ja, ni ser. Jag är lite euforisk just nu, för jag börjar känna mina krafter kommer åter. Till detta nya spännande år som nu går in i sin bästa tid.

Hurra! För livet! För våren! För oss!

Vi syns snart igen! Alldeles, alldeles supersnart!

Blir förresten alldeles varm i hjärtat när jag kollar in statistiken över den tid jag inte har skrivit något nytt alls och upptäcker hur många som ändå läser bloggen helt utan något nytt. Jag tolkar det som om jag måste skriva saker som är värt att läsas även tidlöst. Som jag ville. Det värmer.

Hur man går emot strömmen

Fäst blicken på en fast punkt långt borta. Gå framåt med bestämda steg. Notera hur massan öppnar sig som ett delat hav.

När du vet vart du vill gå, gör världen plats.

Jag arbetar just nu på ett uppdrag vid Tekniska Högskolans station. Om morgonen vid åttatiden går jag av för att ta rulltrapporna upp till Körsbärsvägens uppgång.

Det är jag rätt ensam om. Nittio procent ska åt andra hållet och jag finner mig möta en oresonlig massa som ska hinna till sitt tåg, sin klass, sitt jobb.

Samma känsla kan du få av att gå Drottninggatan fram en lördag. Eller på Gröna Lund när Laleh spelar. Fast oftast är det då ändå lite fler folk som går åt varje håll. Inte som morgnarna vid Tekniska högskolan då vi som ska upp vid uppgången mot Körsbärsvägen är i så solklar minoritet.

Det är mycket som jag inte tycker om med att bo i en storstad. Jag älskade verkligen att bo i Malmö just för att man med all säkerhet stötte på minst en god vän man spontant kunde gå och fika med när man vandrade Södra Förstadsgatan fram. Så lagom mycket folk var det. Man hade tid att titta på varandra.

Likadant känner jag i mina mor- och farföräldrars Umeå där jag fortfarande alltid helst handlar mina kläder i lugn och ro med öppna blickar och igenkännande nickar.

För Stockholm är mer anonymt. Här tittar man ofta inte på varandra. Just för att kunna ta sig genom massorna.

Jag är en person som alltid har gillat att gå emot strömmen när det gäller vissa saker. Jag är uppfostrad till att våga ta ställning och säga ifrån. Trots – eller kanske på grund av min känslighet – lärde jag mig tidigt att hantera en stålsköld för mitt mjuka inre skal. På gott och på ont. En till synes hård yta som kan bedra.

Samtidigt, när det har gällt vissa saker – faktiskt de allra viktigaste – har jag inte alls varit kapabel till detsamma. Jag har så hjärtans gärna velat vara en del av strömmen och många gånger mot min instinkt försökt följa den, med alltid samma bistra resultat.

De flesta högkänsliga gillar inte att gå emot strömmen. Varför skulle vi vilja det? Vi är anpassningens och konfliktundvikarnas mästare. Vi vill ha trygghet och säkerhet och hålla oss själva och vår omgivning utom fara.

Samtidigt är det just detta flyktbeteende och förnekande av vår innersta natur som många gånger gör att vi far illa. För vi mår inte bra när vi inte ger oss det vi själva behöver.

För det är klart man inte alltid kan följa med strömmen när man är annorlunda än majoriteten. Det är givet att man då gör våld på sig själv.

Så ibland är det nödvändigt. Att fästa blicken i fjärran. På målet, det vi behöver, det vi vet gör oss gott.

Även om det är något som är annorlunda än vad omvärlden behöver.

Men när vi väl har bestämt oss, när det inte längre finns någon tvekan i vår blick, när vem som helst kan se att vi inte kommer anpassa oss.

Då följer världen. Havet delar sig och vägen är fri. Du blir fri.

Fri att vara den du är.

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig. Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan. Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Du är så kär!

På skånska fick jag höra det allra raraste uttrycket. I Skåne fick jag de sötaste smeknamnen.

Är på besök i Skåne och Köpenhamn. Laddar batterier. Stärker själen.

Det var här jag liksom hittade tillbaka till mig själv. Hittade mitt folk. Hittade min lust.

Lärde mig mer om inte bara vem jag var utan lika mycket om vem jag ville vara.

Jag pratar värdelös Skånska. När jag sökte till musikalen Dåliga mänskor låg Mikael Wiehe dubbelvikt av skratt över bordet medan jag avlade mitt skånskaprov i form av Helan går på improviserad malmöitiska.

Var livrädd när jag flyttade till stan. Tänkte att de skulle tro jag var en annan dryg Stockholmare. Log konstant. Det funkade.

Hade noll förväntningar. De sa faktiskt då att Malmö var Sveriges tråkigaste stad ”men Köpenhamn är ju nära”. Så fel de kunde ha.

”Du är så kär, Sarah!” skrev en av mina bästa vänner, Anna från Lomma, som nu bor i Östersund, till mig bara härom dagen. Ett så otroligt fint uttryck. Du är så KÄR – inte av betydelsen att man är kär i någon – utan att det är du själv, du som får höra det, som är så go, så fin, så härlig!

Jag älskade det och älskade skånskan som många andra envisas med att baktala.

Under mina tio år i Skåne hittade även den latinamerikanska kulturen mig och där fick jag heta Sarita – lilla Sarah. Min kärleksfulla underbara kloka lilla M från Lund kallade mig Saring.

Jag – som annars aldrig haft ett smeknamn. Ville verkligen ha ett när jag var yngre, som de som kallades Katta, Bella eller Ullis. Försökte tvinga alla i första klass att kalla mig Sassa. Fail.

Tills jag kom till Malmö och plötsligt fick en massa smeksamma ord av en hög kärleksfulla människor.

Är kärleksladdad och euforisk. Riktigt goda vänner har den inverkan.

Kram på er!

På precis på den platsen som ni ser på bilden, nedanför mitt fönster på min dåvarande bakgård på Mäster Eriks Plan i Malmö, satt jag en dag i april 2003 och skrev sången ”Bara ser på”. Aldrig kunde jag då ha gissat att den 11 år senare skulle bli ledmotivet till en föreställning om något som kallas högkänslighet. ”Löven dansar i ring framför mina fötter. Småfåglarna kvittrar förnöjt i min berså. Blomsterlöken stretar sig upp genom jorden. Jag sitter här och bara ser på.”

Så mycket liv i varje maska

”Så mycket liv i varje maska. Så många tårar i varje stygn.”

Så brukar alltid min mamma säga när hon tittar på fint utfört handarbete.

Jag kommer från två led av handarbetande kvinnor. Både mormor, farmor och mamma själv var fenor på det mesta som kunde utföras med händerna: Vävning, makramé, stickning, virkning, makramé, broderi, sömnad, näverslöjd, tennslöjd, möbelomklädnad – ja allt.

Och det handlade nog inte bara om en trevlig hobby. Det är ett sätt att processa har jag med åren insett.

Jag minns hur min mormor, när morfar dog, stickade omkring tjugo tröjor på något år. Utöver det fick vi varje år ett par raggsockor, lite för tajta, lite för omoderna, i ett alltid likadant format paket.

Vi skrattade lite sinsemellan vi syskon: ”jaha, mormors raggsockor”. Nu är det några av de finaste minnena vi har av henne. Både sockorna – men mest minnet.

Själv är jag numer lite lat vad gäller ambitionerna i handarbetet. Det är ett skapande område där jag tillåter mig att strunta i att prestera.

Därför har jag snöat in lite på det här med sockor över åren. Ett mönster från slöjden som jag idag kan uttantill och har gjort massvis av varianter på. Det kändes stort när jag för ett och ett halvår sedan gav mormor ett par sockar från mina händer. Då var liksom cirkeln sluten.

Visst har jag gjort en del hyfsat avancerat också. Särskilt just på högstadiet när jag ville imponera visa mitt jag i egen design.

Men nu stickar jag och virkar jag mest för att jag gillar att umgås genom att göra något, för att jag gillar att låta mina händer fara och för att det hjälper mig att få ro och att tänka.

OJ vad många människor vi är som måste ta svåra beslut. Så klart helt säkert ALLA i hela mänskligheten då och då. Det vittnar bloggens statistik om, som totalt gått i TAKET sedan gårdagens inlägg. Åtta gånger så många fler läsare dessa två dagar än någonsin annars.

För sensibelt begåvade är ju till stor del ett projekt om det psykologiska begreppet högkänslighet. Men inte bara. Jag ville från början lyfta det här med egenskapen känslighet i allmänhet. Lyfta funktionen i egenskapen för ALLA människor – på ett sätt som jag anser sällan görs i vår västerländska kultur. För vår känslighet kan inte intellektualiseras bort. Den är något som vi alla – högkänslig eller ej – märker av i svårare tider. Exempelvis som när vi ska ta stora beslut eller hantera livsomvälvande förändringar.

Under sådana tider fungerar vi olika.

Själv är jag en sån som liksom de berömda mars-männen som enligt Grey går in i den omtalade grottan.

Jag har liksom ingen energi kvar till andra just då när det är som allra, allra värst. Försöker jag ignorera detta faktum visar sig snabbt den korta stubinen. Dumheter jag annars filtrerar bort har jag absolut noll tolerans för och jag skriker stopp högt och tydligt. Kan va precis hur osensibelt begåvad som helst.

Det gillar jag inte.

Därför låser jag till slut hellre in mig ett tag. Eller tar mig ut i den gröna blåa tystnaden.

Uttrycket minskar – för att intrycken överväldigar.

Men händerna arbetar på.

Och är sinnet svart blir färger vitamin. Som synes.

Karamellsockar till någon. Vem?

Vi får se!

Att ta svåra beslut

Ingen människa kan förutse alla risker. Ingen människa kan lista ut alla möjliga utgångar. Ingen människa bär alla andras välmående på sina axlar.

Likväl är det precis detta som så många högkänsliga försöker göra.

Vi slår knut på oss själva i våra försök att göra det ULTIMATA valet. Ta det PERFEKTA beslutet.

Att vara högkänslig och i positionen av stora livsbeslut är inte något jag vill rekommendera någon.

Åh vad jag många gånger önskat att jag vore en person som tog livet mer med en klackspark. En person som inte tänkte så mycket. Kanske till och med en person som inte stod ut med jobbiga tankar och därför naturligt förträngde mer.

Men sån är inte jag. Jag har aldrig kunnat förtränga saker. Jag har alltid varit sån som tittat det som gör ont i ögonen tills jag antingen blir avtrubbad – eller tar ett beslut som ändrar situationen.

Alla mina största livskriser har nästan alltid sammanfallit med stora val. Val som måste göras men som inte är självklara.

Varje val har ju sina vinster – och förluster.

Minns ni filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow? En film där vi får se hur olika hennes liv utvecklat sig beroende på om hon hinner mellan skjutdörrarna till den specifika tunnelbanan – eller inte. En historia med alternativa slut.

Elaine Aron (forskaren bakom begreppet Highly Sensitive Person) skriver själv på sin sida om denna mycket typiska högkänsliga egenhet i texten ”On making decisions”. Hon skriver både om exempel och knep och lyfter specifikt hur vi inte ska skämmas över att vi är så här.

Så klart inte. Vi ska inte skämmas för något!

Men. Det kan ändå vara skönt att minnas att du är inte ensam.

Och. Påminnas om att det finns en anledning till att du är så otroligt grundlig när du tar beslut. Och. Att den anledningen många gånger faktiskt är mycket ädel.

Men ibland är det till slut ändå bara att hoppa. Sannerligen. Ibland måste vi hoppa.

Tänk gärna och mycket – men gör i slutändan hellre någonting än ingenting.

I slutet av min beslutsprocess – när jag bestämt mig men ändå är rädd – brukar jag påminna mig om att vi oftare ångrar det vi inte gjorde än det vi gjorde.

Och fördelen med att innan ha vridit och vänt på alternativen är i alla fall att även om det sedan gick fel så vet jag varför jag valde som jag gjorde.

Fast.

Det blir ju nästan aldrig fel med de medvetna besluten.

Det BLIR ju!

De är snarare de omedvetna, de vi tar indirekt för att vi är rädda, de som snarare handlar om att vi låter bli att agera – det är dom som fängslar oss.

Det brukar jag tänka på innan jag hoppar.

Så skönt det är då.

Då är man fri.

Men processen dit var banne mig förjävlig..

Hon skrev även när hon var ledsen

”Kära Sara Ljungecranz. Du tror kanske att jag skriver så här till en massa barn. Men så är det inte. Det är bara till dig jag skriver så här i nån sån här brevväxling. Alla andra får ett brev och sedan punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för det finns någonting i dig som jag tycker om. Du skulle inte fara så illa i världen om det inte fanns en överkänslighet i dig som beror på att du känner och tänker lite mer än dina jämnåriga.”

Så skrev Astrid Lindgren i ett av sina brev till sin unga brevvän Sara som hon fick kontakt med efter att Sara skrivit och klagat på filmatiseringen av hennes böcker. Ja, så här rart började inte brevvänskapen. Men detta utvecklade den sig till.

Åh, jag hoppas verkligen att ni har tagit er tid att se dokumentären om Astrid Lindgren! Så mycket tid vi lägger på serier och böcker som bara som försvinner efteråt. Men denna lilla dokumentär ger tiofalt tillbaka den tiden den tar.

Den inte bara berättar historien om en av våra största författare och svenska kulturpersonligheter. Den ger även viktiga aspekter på vår politiska situation idag. Dessutom kommer den ge dig hög igenkänningsfaktor, du andra känsliga eller högkänsliga människa därute. Den visar bakgrunden och kanske förklaringen till de fantastiskt känsliga historier hon skrev till barn om livets alla aspekter. Sagor om allt från mörkaste Katla-död till ljusaste vårskrik.

Jag tänker inte drista mig till att uttala mig om huruvida Astrid Lindgren var högkänslig eller ej. Men utifrån den beskrivning både andra och hon själv ger av sin person kommer säkert du precis som jag när du ser dokumentären slås av möjligheten.

Om inte annat så såg hon sannerligen och förstod den unga Sara Lagercranz som hon beskrev så träffsäkert som man någonsin kan beskriva vad som precis låter som en högkänslig ung person.

Det finns mängder av högkänsliga och känsliga människor som kanske inte alls bär sitt känsliga ansikte utanpå. Mängder som hittat sin styrka i livet, trots allt, och använder empatin och insikten till att förändra världen.

De uträttar storverk. Men hemma kanske livet ändå är mycket tyngre än någon kan förstå.

”Skriver du när du är ledsen också?” frågade en journalist. ”Ja, annars skulle det inte bli nåt.” svarade Astrid.

GOTT NYTT 2015!

Med mitt års absolut lyckligaste ögonblick vill jag önska er alla ett Gott Nytt 2015!

Bilden togs av fotograf Linda Rehlin efter självaste premiären av För sensibelt begåvade fredagen den 14 mars på vurma Birger Jarl. På bilden är hela den konstnärliga arbetsgruppen samlad, som inte bara innehåller regiöga, och konstnärligt, scenografiskt och koreografiskt bollplank – utan även några av mina absolut närmsta vänner i livet och min egen mamma.

Här slappnar vi av, fånar oss, har kul, skrattar och gläds åt att vi klarade det!

Jag klarade det!

Jag kan knappt med ord beskriva känslan efter att ha genomfört en för mig så pass stor utmaning som det innebar att helt ensam ställa mig på scenen och berätta om något av det allra sårbaraste inför ett helt rum av människor.

När så tårar avlöste skratt som förvandlades till applåder kände jag mig både så lättad, lycklig och stolt! Helt euforisk över det faktum att jag dessutom fick dela ögonblicket med så många människor betyder så mycket för mig.

2014 har också medfört mycket sorg, rädsla och smärtsamma adjön.

Men det är minnet av att VÅGA och VINNA som jag kommer ta med mig vidare!

Tack alla ni som jag fått möta under året. Jag är så oerhört tacksam för det jag har fått dela med er!

Jag önskar er en helt underbar nyårsafton och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Er tillgivne
Sarah