Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin

Var din egen bästa vän

Som reaktion på inlägget från igår om att finnas till för andra fick jag genast flera brev från flera personer som uttryckte sin besvikelse över att finna sig ensamma i en svår tid.

Jag vet hur det känns. Det har så klart även hänt mig.

Jag vet dock också att orsakerna till att det kan vara så kan vara så många och ofta är något som det är väldigt svårt att göra något åt just där och då.

Låt mig därför få utgå från några exempel jag antingen själv upplevt eller andra runt omkring mig:

DITT NÄTVERK ÄR INTE SÅ STORT
Det här påståendet kan ju låta som ett hånskratt i ansiktet för en introvert person som faktiskt inte ens vill ha så många omkring sig. Men i stunder av kris uppdagas det snabbt att det de facto är väldigt få människor som överhuvudtaget orkar finnas för en när det är svårt. Att hitta dessa bland ett litet antal kan därför vara svårt. För även om man har goda empatiska vänner så är inte alla mentalt rustade för att vara stöd i kris.
Möjlig åtgärd:
Sök professionellt stöd. Utöver det kanske du vill pröva dig att söka dig till något forum på internet? Detta kan bli ett suveränt stöd för många. Men kom ihåg att i dessa kan det även finnas många andra som inte heller mår så bra och därför kanske inte alltid stödet blir det du förväntar dig.

DIN KRIS VÄCKER FÖR STARKA REAKTIONER HOS DINA NÄRA
Om du exempelvis går igenom en separation kan det väcka enormt mycket obehag i en parstinn krets. Det har jag själv fått uppleva. Det är naturligt och rätt oundvikligt. I andra fall kanske den sorg du genomlever är svår för andra att förstå för att de själva inte har upplevt den. De svåraste krisen som sorgearbetet efter en avliden älskad innebär kan i sanning vara svår för många att hantera och i sin okunskap håller de sig därför på avstånd.
Möjlig åtgärd:
Var öppen för kontakter i periferin av din bekantskapskrets. Gå och fika med hon trevliga tjejen som alltid går på samma gruppträningspass som du. Ta en lunch med en ny kollega. Du kanske inte ska börja med att öppna ditt hjärta för dessa personer, men här kan du hitta ny fräsch energi som indirekt kanske kan stärka dig i det du går igenom. Ibland är det heller inte alltid viktigast att prata om det som har skett. Vi behöver bara få tänka på annat och umgås.

DU HAR MÅTT DÅLIGT UNDER LÅNG TID
Detta påstående kan vara både provokativt och smärtsamt att läsa för någon som går igenom något riktigt svårt. Det förstår jag. Men. Människor är bara människor. Alla som genomgått en depression vet att detta kan vara det ensammaste man någonsin kan uppleva. Man är helt enkelt inte kul att vara med när man är deprimerad och dina vänner är inte terapeuter. De är vanliga människor.
Möjlig aktion:
Sök professionell hjälp. Har du några vänner du känner att du verkligen kan lita på kan du vid ett starkare ögonblick uttala för dem att du skulle uppskatta om de kunde ”kolla upp dig” regelbundet. Uttala att det betyder mycket även om du inte ger så starkt gensvar. Du kan även säga att du gärna hänger med på saker även om du kanske inte orkar vara med så länge. En annan sak är att fundera på hur du bemöter dina vänner. Distanserar de sig för att du alltid och ofta behöver prata om dina problem? Vissa av dina vänner kanske har fått bära för mycket under allt för lång tid. Då är det dags att alternera vem du anförtror dig åt.

DIN AKTUELLA BEKANTSKAPSKRETS ÄR FÖR NY
De flesta människor jag träffat på aktar sig lite för att klampa in i affärer för någon de just träffat på. Det spelar ingen roll hur mycket de gillar och bryr sig om personen – om de inte känner att det blir en naturligt öppning och att de släpps in är det lätt att känna att man går in i sådant man inte har med att göra. Det värsta jag själv vet är känslan av att jag tränger mig på och den tror jag många delar med mig.
Möjlig aktion:
Du kan pröva att vara spontant öppen om hur livet är med en ny bekantskap och se hur den svarar på detta. Typ om personen frågar om hur läget är kan du säga: ”Ärligt talat. Skratt. Rätt risigt. Har precis fått veta att jag blivit uppsagd.” Svarar personen dock inte och ställer motfrågor är det dock bara att acceptera att er relation ännu inte nått denna nivå. Men även om den gör det så är det ändå viktigt att hålla sig något i nackskinnet och ta det varligt med förtroligheten. Att öppna sig i en relation är något som kräver fingertoppskänsla. Men min erfarenhet är att om jag öppnar mig så öppnar ofta andra sig och det är ömsesidigheten som tillåter relationen att växa.

DINA NÄRA DRABBAS SJÄLVA AV DIN KRIS
I mitt livs största kris för ett par år sedan så fick jag akut hjälp av en person som jag knappt kände. Mina egna närstående blev själva så förtvivlat ledsna av händelsen att ett par av dem blev smått handlingsförlamade – vilket kan vara en helt naturlig reaktion. Men då seglade en person upp vid horisonten som överaskande och väldigt fint och prestigelöst sträckte ut en hand i form av daglig ”incheckning” via telefon och SMS. Det kommer jag aldrig att glömma. Den här personen lärde mig också att något så litet som ett rart SMS kan räcka långt för att känna att man inte är ensam.
Möjlig aktion:
Det är lätt och förståeligt att bli besviken på närstående när det blir så här. Håll i stället ögonen öppna för människor i periferin som faktiskt sträcker ut en hand. Ibland ser vi inte dem som faktiskt står där och erbjuder sig. Och ibland är det faktiskt bättre med lite osentimentalt stöd från någon som inte själv är lika drabbad.

DU TAR INTE EMOT DET STÖD SOM ERBJUDS
Ibland kan vi vara så inställda på att få stöd från några specifika personer att vi faktiskt inte ser de som VILL finnas där för oss. Om vi då rannsakar oss själva kanske vi ibland till och med kommer fram till att det inte är stöd vi söker från dom utan kanske något annat. Vi kanske är besvikna på dem och skulle vilja ha mer av deras kärlek och förväxlar det med en önskan om stöd i vår situation. Oavsett vad orsaken är så är det som alltid av större vikt att fokusera på de öppna dörrarna i stället för de stängda.
Möjlig aktion:
Släpp de som inte vill/orkar/kan finns där. Uppmärksamma de som VILL finnas där. Och om du fortfarande menar att det inte finns någon – var din egen bästa vän. Ger DU dig själv det stöd du behöver?

För det absolut viktigaste i alla typer av kriser är att ta hand om sig själv och stärka sig själv för att själv må bra.

Hur lockande det än kan kännas att fortsätta beklaga sin situation så hjälper det tyvärr inte. Så befinner du dig i en situation där du känner dig riktigt ensam måste du först kalla hem dina mentala trupper. När offerkoftan blivit för trång är det dags att söka sig till bekvämare plagg och fokusera helt och fullt på att vara sin egen allra bästa vän.

Som singel är det lätt att föreställa sig hur alla som är i par har någon att ständigt anförtro sig åt. Men sanningen är ju att ingen relation mår bra av att bara präglas av ältande. Så mitt sätt som singel att hantera kriser kommer jag nog ta med mig in även i ett annat skede av livet. Jag har lärt mig att ”turas om” med vilka jag söker stöd hos. Så att ingen relation enbart ska bli präglad av problemlösande. Att dela problem kan absolut stärka en relation. Men vi behöver också bygga vår relation. Det gör vi främst via rolig gemenskap.

Men är det så att du som läser detta just nu känner dig väldigt, väldigt ensam så vill jag bara säga dig främst: Kom ihåg att det först och främst är en KÄNSLA och att den med stor sannolikhet gå över. Snabbare än du kan tro.

Så. Gör något bra för dig själv. Här. Nu. Och idag. Något litet som både gör att allt känns skönare men samtidigt något som gör att morgondagen blir bättre.

En chokladkaka är helt ok. Men ta också en promenad. Handla något fint till dig själv är helt ok. Men skriv upp utgiften och fortsätt håll koll på din ekonomi. Dröm dig bort i en film eller bok. Men scanna även Platsbanken och sök ett par jobb. Kanske inte alltid samma dag. Men gärna hyfsat lagom varvat.

Var din egen bästa vän. Alltid.

Vilka två djupa inlägg det blev här dessa dagar. Men så blir livet ibland. Ser i alla fall fram emot att få träffa många nya vänner ikväll på kvällens föreställning av För sensibelt begåvade. Ni är alla så varmt välkomna! Som alltid är jag förväntansfull och nervös på samma gång. Men mest känner jag mig otroligt ärad över att alla så många vill dela den här upplevelsen med mig. Det finns EN CHANS KVAR i år utöver kvällens föreställning. DEN TREDJE DECEMBER äger sista föreställningen rum och du hittar din biljett på Ticnet. Om du redan har sett föreställningen får du förresten jättejättegärna gå in på Ticnet och skriva om din upplevelse. Det uppskattar jag varmt!

Tur att man kan turas om

När livet tar en djupdykning. Då är det skönt att ha någon där.

Jag har tur. Har världens bästa vänner. Flera som verkligen funnits vid min sida i det absolut svåraste. Det glömmer jag aldrig.

Jag har det själv bra just nu. Däremot inte alls några av mina närmaste.

Trots att jag är utbildad i hur man ska bete sig i kris, trots att jag vet vilka råd man ger till andra anhöriga, så känner man sig själv ändå alltid otillräcklig när man hamnar i den situationen själv.

Sa jag fel saker nu? Sa jag för mycket? Borde jag inte ha sagt något alls? Fick jag henne att gråta mer nu? Borde jag finnas mer där fast hon säger det inte behövs? Var jag där för mycket? För litet?

Så känns det bara. Så är det.

Om du har en anhörig eller nära vän som går igenom något svårt så finns det dock egentligen bara ett enkelt råd:

VAR DÄR.

Du behöver inte säga rätt. Du behöver inte kunna läsa tankar. Du behöver bara vara där. Är du där så gör du det enda viktiga och det är det jag också försöker påminna mig själv om.

Nej, det är inte bra att försöka ge personen ”egen tid” för att hantera det. Fundera på om anledningen till att du tänker så är att du själv mest tycker det är obehagligt när någon mår så dåligt. Det är obehagligt för det påminner om vad vi själva kan råka ut för. Och alla orkar vi inte och måste vi inte. Men om du orkar, kom då ihåg att det viktigaste är bara att visa att du finns där redo.

Låt personen själv avvisa om den vill vara i fred. Men låt aldrig den sitta och undra över var du är någonstans. Så fortsätt fråga och erbjud din tid. Bara den gesten stärker i en tid som annars kan bli väldigt ensam.

Något som jag själv har väldigt svårt för – men som jag övar mig på – är att bara lyssna utan att ge råd och erbjuda lösningar. För viss sorts sorg går ju inte att lösa. Den värsta smärtan måste ridas ut. Sedan dämpas den, men försvinner gör den förmodligen alrig när det gäller vissa sorters kriser. Det bara är så.

Jag har tur som har många bra människor i mitt liv. Det är jag galet tacksam för. Tack alla ni som finns och har funnits där för mig. Jag vet att alla inte har det så och då måste det vara ännu svårare att gå igenom något tungt. Det förstår jag.

Man orkar inte bära alla världens smärtor. Men för några nära, kära orkar man. För nästa gång bär de dina.

För det är tur att man kan turas om.

Föreställningen För sensibelt begåvade spelas imorgon på vurma Birger Jarl i Stockholm. Föreställningen är slutsåld – utom kanske, kanske om du är vän till mig så har jag ett par biljetter kvar.. Men annars har du en ny chans den 3 december. Biljetterna hittar du på Ticnet.

Planera för att bara va

Tänkte idag prata om förhållandet mellan planering och spontanitet.

Mitt pragmatiska förnuftiga jag vet hur bra det är med planering medan mitt känslosamma jag tycker det är urtråkigt och älskar friheten i att bara vara.

Men jag tror ju inte på svart eller vitt. Allt eller inget. Är otroligt försiktig med ordet aldrig. Även om jag i och för sig måste erkänna att jag ändå inte är särskilt konsekvent och i vardagen gällande mindre allvarliga saker lätt slänger mig med ytterlighetsbegrepp som älska eller hata – när det i verkligheten mest handlar om en vilja att ge uttrycket kraft.

Ja, vad ska jag säga – jag är helt enkelt inte svart eller vit – ens i min vardagliga jargong.

Konsekvens är skönt. Logik praktiskt. Känslor ibland mindre logiskt och ibland väldigt opraktiska. Men att inte ta hänsyn till känslor när man planerar är varken logiskt – eller praktiskt.

Hänger ni med?

Just nu är jag i en del av terminen som jag alltid KÄNNER ett onegligerbart motstånd till. Nämligen tiden då jag planerar inför nästa termin. Priset för min frihet är nämligen ett väldigt planerande när det gäller såväl tid som ekonomi. Det var det jag till slut insåg när jag valde tillbaka mitt konstnärsliv. Jag insåg att det också var den delen av det livet som jag – och många andra – alltid tyckt varit jobbigast. Som jag tror de flesta faktiskt nog tycker, eftersom de flesta de facto verkar vilja veta att de är på jobbet 8-17 varje dag och lediga på helgerna.

Själv fungerade jag som yngre så här: ”Va? Måste man tänka innan man ska göra en föreställning? NÄ, men vi kör om tre månader – jo det gör vi!” Det gjorde vi. Och det gick. Men. Puh. Så orkar jag inte ha det igen och hamnade i tidsbestämt schema på kontor ännu en sväng.

Samtidigt insåg jag med tiden att största anledningen till att jag alltid fått jobb så lätt i näringslivet bland annat var just min förmåga till planering och struktur. Jo, jag kan det där – om jag vill. För att jag nog är rätt praktiskt och pragmatisk. Man blir det när man växer upp som storasyster i en familj med ständigt resande far där man tidigt fick ta stort ansvar.

Så därför – måste det vara antingen eller? Kontor med organiserat liv eller konstnärskap i vind för våg? Varför inte använda organisationstalangen till mina egna drömmar då..?

Det finns så mycket fördomar om att vara kreativ – som att konstnärliga personer alltid är oorganiserade. Tvärtom, det är vi som är stabilt flexibla och förutseende med vår tid och ekonomi som står ut i en föränderlig arbetsmiljö. Så mycket planerande blir det.

När jag är ledig är jag därför helst tvärtom. Jag älskar helt tomma dagar i kalendern. Om somrarna är jag ofta i familjens hus på Öland i veckor där jag inte gör mer än vad som faller mig in. Jag tar lång tid på mig att laga mat. Jag njuter av varje daglig syssla och låter den ena leda till den andra. Jag duschar länge, tar hand om mig som om jag vore på spa varje dag. Eller inte alls. Målar hus på stegar i timmar tills jag är klar. Går på allvaret och fotar tills jag utslut somnar i skuggan bakom enbärsbuskarna och nån rar i familjen väcker mig med ett glas saft. (Oj vad det där lät trevligt, jag längtar efter dig sommaren..)

Planeringen har sin funktion. Det är när vi planerar som vi får saker att hända. Och jag är otroligt bra på att få saker att hända. För när vi däremot inte planerar kan det gå dagar, veckor, år där saker bara blir. Det kommer ju på något märkligt sätt alltid annat emellan – även för mig. Det är helt ok och inget fel i sig. I perioder vill man ha det så. I perioder är det nödvändigt. Men vill man saker ska hända, vill man förverkliga vissa drömmar, så krävs det en viss planering.

Min bror är sjukt duktig på att planera – ännu bättre än jag. Därför har han lyckats med både flera utgivna album på sitt skivbolag samtidigt som ett krävande projektledarjobb inom IT-branschen. Samtidigt är han också något mer klok än jag vad det gäller att ta hänsyn till sina behov. Det var han, som när jag säckade ihop efter utgivningen av min skiva, lärde mig att göra lite grand varje dag. Att det är bättre att varje dag göra något litet som för en fram mot målet än att pressa sönder sig och sen ledsna totalt. Det rådet är ett av de bästa jag någonsin fått.

För det handlar ju som alltid när det gäller välmående om balans. Vi behöver planera för att få saker gjorda – men observera – även för många av oss – planera för vilan. Till exempel för semestern.

Ska vi tala om semester så älskar jag mest just formerna där man bara låter saker ske. ROADTRIP måste väl vara det ultimata exemplet? ”Men det här stället ser väl mysigt ut? Här stannar vi!” Eller. ”Äh, här var det tråkigt, idag kan vi passa på att lägga lite mil!”

Men trots det måste vi ju planera så att vi i alla fall kommer ut på den där bilresan.

Så jag planerar för att ge mig sjok av tid för möjlighet att leva i nuet. Planerar in tid för tid då jag inte alls behöver planera tid. Helst minst en helt tom dag i veckan där jag kan få va spontan och våldgästa just dig, dig, dig eller dig – eller bara ligga i soffan. Försäkra mig om att jag har massor av tid att bara leva som min kropp säger till mig för det är egentligen då jag mår bäst och känner mig roligast.

Nu blir det sällan så – jag är egenföretagare och jobbar ofta mer än de flesta jag känner. Men i den mån jag kan försöker jag ge mig tomma ytor med plats för möjlighet.

Samtidigt – om alla dagarna i kalendern tomma och jag bara vill leva vind för våg – är chansen väldigt liten att jag kan få chans att umgås med just dig, dig och dig för du har ju så mycket annat i ditt liv också. Så vill jag få tid med alla trevliga ni, måste jag även där planera.

Just nu är det alltså hög tid för planering. Förutom företagarens sedvanliga bokföring och likviditetsbudgeterande så är det dags för nästa termins praktiska schema. Först uppåt tio gruppträningsklasser i veckan på fyra olika anläggningar som ska överensstämma logistiskt och även ge mig lediga dagar. Därefter vad som kanske blir en hel liten turné för För sensibelt begåvade! Vet ni FINLAND har förresten redan köpt föreställningen och 27 mars kommer jag spela i vårt grannland. Mer datum kommer när jag jag peppat mig själv lite mer. Snart så.

Sen får jag ju belöningen att leva i det där schemat som jag SJÄLV har valt och inte någon annan tvingat på mig.

Frihet med en grund av trygghet, det gillar jag.

För även om kaos är granne gud så behöver vi styra upp då och då så att det är kaoset blir något så när njutbart och inte bara.. kaos.

Hur ser dina dagar ut? Hur mycket av det du gör är verkligen självvalt? Hur mycket av det du gör fastnar du bara i för det blir så? Vad ÄR jobbiga måsten och vad är sånt som du faktiskt vill? Har du en bra balans mellan planering och bara va?

Planera så att du också kan få bara va. För det tror i alla fall jag många, många av oss behöver allra mest.

En av dom är i alla fall jag.

Under denna månad arbetar jag sex dagar i veckan, så därför passade jag idag på en stund att bara va i det vackra hösten. När potatissäcken till novembermörker för en gångs skull öppnar upp en smula gäller det att passa på! Det tyckte min fina Jenny med, som ni ser på bilden. Men apropå planer: DET BLEV JU YTTERLIGARE EN EXTRAFÖRESTÄLLNING! ONSDAGEN DEN 3E DECEMBER finns det fortfarande biljetter till För sensibelt begåvade på Ticnet! Nästa föreställning – som dock redan är slutsåld – är ju redan nu på fredag! Varmt välkomna och kom ihåg att boka ert bord på vurma!

Underbara ord

När någon säger något fint till dig. När någon skriver något fint till dig. Spara det.

Min mejlbox är bland de mer välordnade – många av oss högkänsliga mår bra av ordning och reda och jag är inget undantag.

”Underbara ord” heter favoritmappen. Där sparar jag fantastiska brev jag fått genom åren. Har en liknande mapp även i jobbmejlen.

”Underbara ord” och ”fint” finns det även en mapp i datorn som heter där jag bevarar skärmdumpar med fina saker folk har skrivit. Skärmdumpen tar en sekund att göra och sen sorterar jag in dem då och då.

Vi glömmer så lätt. Jag lovar. Att då och då hitta in i den här mappen – kanske på precis rätt dag – kan göra underverk.

Ta in det fina folk säger. Idag gjorde du S mig väldigt, väldigt, väldigt glad.

Kärlek till er alla – för det vidare!

De två extraföreställningarna sålde ju slut bums. Så ytterligare en föreställning kommer faktiskt att släppas redan imorgon..

Må bra och skapa med hjälp av monotoni

Det pratas mycket om den inspiration som krävs för att skapa. Men alldeles för lite om monotonin och tomheten som är minst lika viktig för att något ska behöva ta form.

Jo, jag menar allvar. Jag tror inte bara att nöden är uppfinningarnas moder – utan även tristessen.

Tror knappast att jag som liten var ensam om att komma med meningen ”jag har trååååkigt” till mina föräldrar. Min mor var dock av slaget som sa: ”Jaha, det mår du inte dåligt av, gör något.” Till saken hör också att min mamma själv är en skapare av guds nåde så det fanns alltid papper, pennor, pärlor, paljetter, klister, tyg, garn och all sorts ”pyssel” hemma hos oss.

Kommer aldrig glömma när jag vaknade en morgon och det stod en helt fantastisk Sindysäng på mitt skrivbord, gjord av en tapetinklädd Cloettaask med brokaddekorerad huvudgavel i kartong. Helt ärligt, detta var något av det allra bästa med hur jag växte upp: Den självklara kreativiteten och det indirekta budskapet att det är jag själv som gör livet roligt.

Jag är första barnet i min familj och min mamma var dagbarnvårdare när vi var små. Jag var äldst så stundtals lekte jag mycket själv och hade just ofta tråkigt – vilket ledde till kreationer av olika slag.

Som vuxen har jag lärt mig sätt att stimulera den kreativa processen. Jag vet att om jag vill skriva ett knippe låtar så går det lättare om jag får en hel del tråkig-tid. För är hjärnan för stimulerad av annat då har den inte samma behov av att skapa.

Men nyttan i monotonin handlar inte bara om skapandet.

Det talas ju mycket om meditation och mindfulness för vårt psykiska välmående. Detta är något som bevisligen hjälper många känsliga och normalkänsliga. Men även om jag själv verkligen älskar yoga och under perioder utövat det enormt intensivt så har jag aldrig riktigt fått in rutinen att meditera. Trots att ”alla” säger att det vore så bra för mig. Inte heller trivdes jag med kroppsscanningen som jag skulle utföra med mindfulness-boken.

Det går att uppleva ett liknande läge på andra sätt. Känner jag att jag gör lite nytta går det för mig ibland bättre – än att gå iväg på ett pass där jag bara sitter… Två flugor i en smäll ni vet. Därför är mina favoritmonotona sysslor följande:

Diska, gå LÅNGT, måla hus och sticka eller virka.

Om ni visste hur många sockor jag stickat. Efter samma mönster från syslöjden i 9:an. För det handlar om att få försvinna in i det upprepande.

När jag gör sysslor som dessa kommer jag nästan alltid på nya sånger. De bara kommer. Men sen får de mig också att må bra. Jag rensar huvudet.

Att öva ett instrument är en annan helt fantastisk monoton syssla för att rensa huvudet som jag inte upptäckt på allvar förrän för några år sedan. Öva är nämligen föga kreativt – det handlar om att upprepa så du förfinar den motoriska processen. Urtråkigt tyckte jag som liten och har därför inte lärt mig spela piano bättre förrän nu vid vuxen ålder – då jag också upptäckte njutningen i att spela samma sak om och om igen.

Så för att summera:
Tråkighet och monotoni är bra för skapandet.
Monotoni kan bli meditation.
Det är bra att ha tråkigt!

Livsfarligt att sova mitt på dagen – och jättebra, ju. Har värsta energin just nu och tror att ALLT är möjligt. Så är jag när jag är i balans. Så kändes det inte när jag vaknade kl 5 på morgonen igår och kl 3 på morgonen i morse. En föreställning närmar sig igen och kroppen gör sig redo.. Två föreställningar kvar – båda slutsålda. Fler fortsätter höra av sig.. Jo, vi kommer nog bli tvungna att göra något åt detta..!

1-årsjubileum för bloggen med läsarnas favoriter!

Det har gått ett år sedan jag välkomnade er allesamman till detta projekt med anledning av den föreställning jag då bara några dagar innan fått stöd för att projektera!

För sensibelt begåvade, ett projekt om högkänslighet ur ett subjektivt perspektiv, är idag en färdig föreställning som idag setts av närmare 1000 personer under snart 16 nära nog utsålda föreställningar.

Men bloggen, den har ju nu fått ett helt eget liv med många trogna läsare. Jag kan knappt förstå att ni är så många som nu följer mig.

Som ett litet ettårsfirande har jag därför samlat ihop det 30 mest populära inläggen.
Med andra ord – det är ni som har valt med era gillanden!

Mycket nöje!

1 – Nu kör vi! 175

2 – Känslig för sol på alla sätt och vis 152

3 – En vandrande paradox 113

4 – Hellre ensam än med fel person 112

5 – Att komma ikapp sig själv 105

6 – Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam! 93

7 – När kroppen beordrar vila 65

8 – Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner 61

9 – Ge dig själv en klapp i ryggen 60

10 – Så vackert att man blir rädd 59

11 – Tio observationer om känslighet 59

12 – Jag älskar att mysa 52

13 – Verktyget som öppnar alla dörrar 50

14 – För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana? 49

15 – När självbevarelsedriften tar över 49

16 – Det är faktiskt normalt att må dåligt 48

17 – Sensation seeker – vi som är easily bored 47

18 – Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra 47

19 – Rör på dig och låt någon annan röra på dig 44

20 – Du är vad du är och det räcker gott 43

21 – Jag vill ha ett hus vid havet – tills dess städar jag min lya 43

22 – För ingen vill ju vara en soptunna 43

23 – Vackraste vemodet inför årets längsta natt 42

24 – Kur när livet ger en smocka 42

25 – Arbeta för i stället för emot 40

26 – Jomen allt cirklar väl kring mig 39

27 – Ja, må vi leva! 38

28 – Note to self: Du kan inte få alla att älska dig 37

29 – Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp 37

30 – När dom vi älskar mest inte vet bäst 36

Tusen tack för detta år! Sex biljetter finns kvar till För sensibelt begåvade nu på fredag den 14e november. Fredagen därpå är redan slutsåld! Så hugg din biljett på Ticnet så syns vi på fredag!

Skaka av dig

Det kommer nog alltid bo en tonårstjej i mig. Det är hon som fortfarande streamar kitschiga high school-filmer. Det är hon som fortfarande köper fina roliga anteckningsblock i härliga kulörer. Det är hon som jublar när hon med anledning av sitt jobb måste göra en koreografi till Taylor Swifts ”Shake it off” för att barnen bad om det.

Jag sätter jublande igång med min uppgift. Kollar in videon, ser andras koreografier. Övar, svettas, prövar. Föreställer mig hur de rara rosenkindade ska studsa omkring till mina steg på sina kalvben på rasterna, efter att de har gjort läxorna, på roliga timmen och bara ha så där himla härligt rosa och kul som man har det i tonåren.

Eller inte.

För det är ju tonårstjejen i mig som också minns hur det var att känna så himla mycket och ständigt försöka täcka upp för det. Se obesvärad ut. Nonchalant. Så pass att man i stället blev hård, arg och sur. Överhuvudtaget en helt annan person än den man innerst inne egentligen var.

Tonåren och ett par år innan, det är ju då vi rent utvecklingsmässigt ska lära oss det här med att förhålla oss till kollektivet. Jättebra på många sätt. Men förjävligt också, som jag ser det.

Huvudmålet i en sån övning är ju att följa flödet. Med andra ord: inte sticka ut, inte avvika.

Har sällan varit med om en tid när så mycket gjorde så ont. Allt från första gången det tog slut med någon man tyckte om till känslan av att bli utskrattad och att inte vara rätt. Det spelade ingen roll att ”vara ihop” inte betydde mer än att hänga på rasterna och att på kvällarna slå numret till den andra med hjälp av den hackiga nummerskivan på bakelittelefonen. Det gjorde ändå så ont att jag var tvungen att lyssna på Maria Magdalena med Sandra hundra gånger om medan jag försökte dansa ur mig det hemska med en ständigt löpande ”jag-bryr-mig -ändå-inte”-ramsa i huvudet.

Det märkliga är ju att så gott som alla har vi ju upplevt detta. Brustna hjärtan och spydiga tilltal. Tonåringar kan vara skoningslösa. Du behöver inte ens ha varit utsatt för vad vuxna skulle betrakta som reguljär mobbing för att veta känslan.

Själv gick jag i en högstadieklass med ett hårt klimat. Det var mycket ”anteckna, anteckna” -kommentarer i ironisk ton om någon uttryckte den minsta sortens ren pur entusiasm – något som visst skulle ha dött ut när man passerade 11. Många som snabbt lärde sig bli roliga på andras bekostnad för att själva slippa behöva bli offer för jargongen.

Jag har i några års tid fått köra Zumba med barn mellan 7 och 12 år på Söndagarna. Det är då jag ibland får uppfylla den här roliga delen av tonårsnostalgin med de äldre barnen. Älskar att vara den roliga (vill jag själv gärna tro.. fast det ibland uppenbarligen är högst tveksamt) fröken som väljer låtar som både föräldrarna kan skriva under på och som de faktiskt själva gillar.

Är dock numer försiktig med musikvalet. Lärde mig den hårda vägen vad som händer om man tar med sig Justin Bieber ett halvår för sent. Men nu var det alltså de själva som bad om Swift – och fröken jublade. Låten har ju också ett så bra BUUUDSKAP.

Jo, jag vet. Alla ”haters” världen över tjatar redan om ”another empty empowerment tune”. Men det gör det bara mer patetiskt i mina ögon och får mig bara att ifrågasätta om de själva har fastnat där i högskolekorridoren. Bland allt annat strunt som ungar av idag ständigt får intryckt i öronen vare sig de vill eller inte är det så klart grymt med en bra konstruktiv uppmaning.

Skaka av sig.

För både tonåringar och vuxna – känsliga eller normalkänsliga – är det ett exemplariskt råd.

Så mycket bättre än att trycka ner, hålla masken och låtsas vara som (du tror) dom andra är.

Frågan är så klart om det ändå hjälper att som tonåring få detta råd? Kanske inte det hjälper i meningen att få slippa gå igenom denna tid och dess prövningar. Vi måste ju liksom igenom den här anpassa-sig-till-kollektivet-perioden vare sig vi vill eller inte. Men en viss mental rustning tror jag ändå ord av detta slag kan få funktionen av.

Mer sorgligt är det att iaktta liknande beteenden hos människor i vuxen ålder. Lilla vän, brukar jag tänka. Du. Vi behöver inte skämmas mer. Vi får göra som vi vill.

Men återfall till osäkerhet och självmedvetenhet är förståeligt. Det finns elaka människor. Överallt. De flesta är inte elaka innerst inne, vill jag tro. De kanske blir så när det själva mår dåligt. Men det spelar ingen roll. Det gör ont i alla fall.

Jag är inte alls så bra på att skaka av mig. (HSP – duh!) Jag kan i huvudet älta en fånig detalj i timmar. Även fast jag idag lärt mig att jag ska låta bli att ge det mer utrymme än jag absolut måste. Genom att distrahera mig, skriva en låt eller ringa någon som jag vet säger nåt kompenserande snällt.

Men det ÄR ett bra råd.

Bättre än att hålla på och lägga ned massa tid på att fundera på varför personen sa si eller så och om den ändå kanske har lite rätt.

För varför ska du gå omkring och bära på något taskigt som någon kastade på dig som du inte vill ha, som du inte mår bättre av, som du inte behöver och som förmodligen inte ens har med dig att göra.

Identifierade de ett problem? Kom de med ett konkret önskemål? Försökte de bygga en bro med sina ord? Helt enkelt – var beteendet konstruktivt?

Om inte.

Skaka av dig.

Och varför inte tillsammans med Taylor Swift? 🙂 Det går HUR bra som helst även om man är 41..

Det blir inte så mycket tonårspop på fredag. Sorry. Bara låtar med undertecknad. Det brukar gå bra ändå! Endast TIO biljetter kvar till nu på fredag den 14e november sist jag tittade! Sista föreställningen är slutsåld minus två ynka biljetter. Så det är nu du har din chans. Biljetterna hittar du på Ticnet.

Skygglappar på

Det talas oftast om skygglappar som något dåligt. Som något som personerna lever med som lever i en lögn. De som är så rädda för en obekväm sanning att de gör allt de kan för att blunda för den. Tills det inte längre går och sanningen smyger på dem bakifrån och slår dem i huvudet.

Men för en högkänslig behöver inte alltid skygglappar vara något dåligt. Att skaffa sig mentala sådana och på så sätt lära sig att i viss mån ”screena” värdet av sina intryck kan göra livet så mycket lättare för en högmottaglig.

För. Du behöver inte springa på alla bollar.

Jag vill ju gärna göra det. Springa som en tok, kors och tvärs tills jag till slut lipar för att jag inte hinner med. Så blir inget väl utfört.

En replik ur föreställningen För sensibelt begåvade lyder så här:
”En högmottaglig hjärna kan vara din absolut bästa vän och din absolut värsta fiende. Jag kan vara så skön, så inkännande, ja, helt suverän på att omvandla intryck – till uttryck. Fast jag är också jäkligt bra på att lägga mig i sånt jag egentligen inte har med att göra, fastna i detaljer och måla fan på väggen.”

Låt oss ta det här med Facebook som ett tydligt exempel. Ta bara det här med nyhetsflödet – som en utmaning OCH en övning.

Innan du reflexmässigt börjar argumentera i en tråd, fråga dig själv varför du gör det?
Rör ämnet verkligen dig? Har du verkligen något att tillföra? Finns det verkligen ingen annan som kanske kan hjälpa bättre? Är den här debatten verkligen livsnödvändig med personen som du redan konstaterat tycker diametralt olika än du?

Varför ska du fråga dig detta? Jo. För att att i nästa led fråga dig själv: Har jag tid? Är detta verkligen mitt fokus?

Personer med högkänslig personlighet är enligt studier faktiskt väldigt bra på det här med fokus – så länge vi inte blir distraherade. Det är där vi enligt litteraturen skiljer oss åt från dem som har ADHD. Sätt en högkänslig person i ett rum med en tydlig uppgift och den kommer arbeta noggrant till den är klar. Fokus och samvetsgrannhet är två av våra styrkor. OM det inte finns annat som distraherar.

När det nu är så att vårt nervsystem fungerar så att vi har en lägre tröskel för sinnesintryck och vi därmed tar emot fler signaler – så kan vi ju inte hindra det som kommer in. Men det vi däremot kan göra är just att observera det vi bemöter mer kritiskt.

Jag är helt klart bättre på det här när jag är i balans och inte personligen så engagerad. I motsatta lägen ramlar jag lätt in i gamla mönster och upptäcker att jag börjar bete mig medberoende i en relation – eller genom att lägga tid på saker jag egentligen inte vill lägga tid på.

Så skaffa dig mentala skygglappar i form av några enkla frågor:
Var det det här som jag skulle göra nu?
Är det verkligen jag som äger detta problem?
Är detta mitt ansvar?
Vill jag verkligen göra detta?
Måste detta verkligen göras just nu?
Är jag mentalt rustad för att ta konsekvenserna av min inblandning? (Tack Fred för detta tillägg!)

Skygglappar är för övrigt skönare än sand i ögonen som man får när man stoppar huvet i gropen totalt. De är dessutom lätta att ta bort när så krävs.

Prova.

Idag har jag repat föreställningen för alla mina vägglöss (skojar bara, har inga så klart) och min nallebjörn. Det är ju föreställning igen nästa vecka och då vill jag återigen vara i toppform. Det är helt galet hur bra biljetterna säljer. Bara enstaka kvar till den sista föreställningen av För sensibelt begåvade den 21 november nu! Till den 14e november finns dock ett tiotal biljetter fortfarande kvar. Passa på att hugg dem med tid är! Biljetterna hittar du på Ticnet!

Inspiration till blivande entreprenörer

Ända sedan en liten konversation med en Facebook-vän häromveckan om det här med att ”komma fram” som okänd konstnär – av vilket slag det månde vara – har jag funderat på att göra ett peppinlägg till alla er som vill men ännu inte vågat eller ännu kommit till skott med att skapa ett eget projekt. Just för att jag egensinnigt vågat – och kommit till skott – även om jag måhända mest gjort det i ett hittills rätt blygsamt format.

För sensibelt begåvade är en liten, liten föreställning som nästan helt och hållet skapats och drivits av en enda person och som så gott som utan någon som helst täckning i media ändå har sålt slut föreställning efter föreställning.

Det handlar inte om några helt magiska siffror. Ännu. Det handlar hittills om 14 föreställningar med en total beläggning på ca 90%. Ändock är det rätt smått fantastiskt. Det vet jag som har arbetat i massor av fria grupper. Det vet jag som varit anställd i stora etablerade produktioner där ibland antalet skådespelare på scen utgjorde fler än de i publiken. Det vet jag som teaterbesökare själv, både i Stockholm och andra städer. Få produktioner har sådan god beläggning som För sensibelt begåvade har haft.

Jag ska vara ärlig. Jag blev besviken när pressen inte kom för att besöka För sensibelt begåvade i samband med premiären i våras. Här får ett litet, litet produktionsbolag men ändå ansenlig summa av skattebetalarnas pengar för att skapa en föreställning för att informera om något som rör en femtedel av befolkningen. Detta görs med extremt små medel och i ett för Stockholm ovanligt sammanhang – och ändå finns det inte tillräckligt publikt intresse – anser man. Ändå ser jag själv hur samma fria grupper år efter år fortsätter att recenseras i pressen. Grupper som får representera det ”avvikande” i kulturen fast alla utom presskåren själva inser att de ju lyft de här grupperna i omkring tio år och nu kommer det helt nya saker. Jo, sånt här har gjort mig både besviken och frustrerad. Även om jag vet att det bara är att acceptera.

Fast på sätt och vis var jag nog i ärlighetens namn också lite lättad. För jag visste ju att den form av performance-infotainment jag skapat inte görs någon annanstans i Stockholm och jag vet att publiken – och säkerligen recensenter skulle få kämpa lite med att sätta en bekväm klassicifering. Vilket jag var rädd skulle påverka recensionen – som så klart en känslig alltid bävar för. Är det teater? Är det feel-good? Är det stå-upp? Är det föreläsning? Är det information? Är det kommersiellt? Eller, är det inte lite för intimt? Och i en helt vanlig lokal som inte är en teater?

Jag har hela livet omväxlande skytt etiketter och omväxlande försökt passa in i dom. Men i För sensibelt begåvade har jag så gott jag kunnat släppt allt det och bara skapat precis vad jag haft lust till! Och aldrig någonsin tidigare har det fallit så väl ut som det ändå har gjort.

Hur tänker du? Vad driver dig? frågar många som inte själva arbetar med egen konst. På den frågan finns egentligen ett enda svar: LUSTEN. Jag har ju (ännuI inte skapat någon kassavältare. Inte ens försökt. Mina små skapelser har anpassats för de udda lokalerna och de intima sammanhangen. Jag har skapat något av hjärtats lust, för att jag har en idé och jag tycker det är fantastiskt roligt att se hur jag kan förverkliga den med de verktyg jag ser att jag kan förfoga över. Med tiden har jag dock insett att jag om jag vill absolut lika gärna skulle kunna välja att göra det i ett större format. Och kanske blir det så nästa gång. Eller inte? Eftersom det för just mig finns en charm med det rara och det helt unika.

Genom alla mina projekt har jag i alla fall gjort många lärdomar den allra hårdaste vägen. Jag har begått mängder av misstag som nu har blivit kunskap som jag inte skulle vilja vara utan. Punkter som jag alltid checkar av på min mentala lista.

Här har ni slutsatserna jag hittills samlat på mig:

JAG SKA TJÄNA PENGAR PÅ DET JAG GÖR
Det här kan vara rätt provokativt att säga som konstnär. Och om det nu är någon som tror att jag pratar om multum här så missförstår ni helt. Med att tjäna pengar menar jag – att jag ska kunna leva på den tiden jag lägger ner. Så att jag kan fortsätta skapa!

JAG SKA VARA STOLT ÖVER MITT PROJEKT
Projektet ska vara något som jag själv tycker är viktigt och bra. Det spelar ingen roll om alla andra tycker det skulle vore jättelönande att börja producera och skapa schlagershower för företagsfester när jag själv inte tycker det är så kul. Jag måste skapa något som jag själv tycker är roligt att göra. Jag ska liksom sitta där när jag skriver och riktigt fnissa, längta efter att få testa det på min publik. Jag ska känna att det jag gör är viktigt för mig. Vare sig det handlar om pur underhållning eller något med en mer omvärldspåverkande agenda.

JAG SKAPAR MED MEDVETNA MÅL
Vare sig du vill göra något på bred kommersiell nivå eller snarare något riktigt smalt för budskapets skull behöver du sätta mål för att rikta din skapelseprocess. När jag skapade För sensibelt begåvade ville jag göra en intim föreställning eftersom jag ville utsätta mig själv för upplevelsen att arbeta riktigt nära en publik. Det innebar att biljettintäkterna skulle bli mindre än med stor salong och därför var jag tvungen att minska kostnaderna. Ur detta kom även idén att pröva att göra en föreställning där jag verkligen gör allt själv. Det fungerade väl ihop med performance-vinkeln så vi körde på och drev göra-själv-vinkeln till det yttersta. Fördelen med en mindre salong var också att jag skulle få spela föreställningen många gånger när den blev populär. Inför framtiden har jag i stället börjat fundera på hur jag kan använda min kunskap till projekt som kanske når även den bredare massan.

JAG ARBETAR EFTER EN VISION
Det första jag gjorde när jag fick veta att jag fått stödet jag sökt till För sensibelt begåvade var att gå ut och köpa en stor kartong. På den började jag i sann kitschig kreativ anda klistra fast bilder och ord som tillsammans skapade den vision jag såg framför mig. På denna fanns allt från publik som vek sig dubbel av skratt till bilder som indikerade den estetiska stilen jag tänkt mig. Allt för att i huvudet så tidigt som möjligt befästa en bild av det jag ville det skulle bli. Så viktigt både för en nervös skäl som lätt ramlar i rädslotankar, men även för den kreativa som vill hålla en tydlig riktning.

JAG GÖR EN NOGGRANN BUDGET
Det är vidrigt att göra en riktigt bra användbar budget. Supersvårt. Jättejobbigt. Jag tänker inte ljuga. Det tar mycket tid. Men det är något som man får tillbaka om och om igen efteråt. Något som dessutom motiverar som inget annat. Fördelen med att göra ett projekt som det går att söka kulturpengar till (du behöver kunna motivera varför det är viktigt ur ett samhälleligt plan och varför det behöver stöd) är att du tvingas göra en omfattande beskrivning av din plan, inklusive budget. Detta var något jag tidigare hatade – men som jag nu älskar. Eftersom jag har lärt mig att när jag har gjort detta så är i princip hela planen gjord och sen är det bara att njuta av att vara den do:er man är och pricka av punkt efter punkt. En budget måste ta in alla eventualiteter. Du måste kontrollera att du har säkra intäkter nog för att täcka alla de oundvikliga kostnaderna. Inget önsketänkande vad gäller biljettförsäljning. 60% beläggning kan vara klokt att räkna med även om målet är 100%.

JAG SKAPAR MED GOD FRAMFÖRHÅLLNING
Tid och god planering är ALLT för att kunna genomföra projekt. Detta har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen. Mina första projekt genomförde jag på tre månader och brände ut mig totalt, ville efteråt aldrig ta i den färdiga föreställningen/skivan med tång efter att den var klar eftersom jag var så slutkörd. Att söka stöd, att göra en realistisk budget, att skaffa samarbetspartners, att väcka intresse för projektet – det tar TID. Aldrig mer kommer jag snåla med det. För det är inge kul och det blir inge bra.

JAG GÖR NOGGRANN RESEARCH
Vill jag pröva något nytt så måste jag testa mina idéer på någon. Jag ville pröva att göra en föreställning på vardagkvällar. Går det? Jag crowdsurfade bland vänner och bekanta på Facebook ett år innan jag tog mitt beslut. NÄR är folk mest benägna att gå på teater under året? Hur lång ska en föreställning vara? När vill folk kunna gå hem? Hur mycket får det kosta och i relation till vad? Hur förbereder jag publiken på ett annorlunda upplägg? Frågor som dessa och ännu fler spaltar jag upp på rad, jag ignorerar inte någon, och sedan försöker jag besvara dom en och en i god tid.

JAG FÖRBEREDER MIG NOGA, NOGA, NOGA
Jag visste att jag från början skulle vara galet nervös. Så jag byggde utmaningen i steg. Började spela piano med ryggen mot mina vänner i mitt eget rum. Utökade det till en familjär liten pianokonsert gånger två innan det var dags för föreställningen. Varje gång jag ska spela föreställningen drar jag igenom den hemma samma morgon. Nej, så har jag aldrig gjort med någon annan föreställning. Men jag ha å andra sidan innan aldrig spelat en tvåtimmars-föreställning med så många små tekniska moment helt ensam.

JAG ÄR MÅN OM ATT VARA PROFESSIONELL
Så gott jag kan. En del tror att proffsigt syns i dyr utrustning, stora scener och kända namn. Det tror inte jag. Jag tror att kvalitet kan synas än mer i en enkel inramning. Men då är det viktigt att göra sitt bästa för att förbereda allt från publikbemötande till minsta lilla tekniska eventualitet i själva föreställningen. Jag tänker mycket på eventuella klagomål som kan inkomma och hur jag kan hantera dem. Lyckas naturligtvis inte förekomma allt, men mycket. Likaså försöker jag vara riktigt noggrann i min dialog med samarbetspartners för att undvika alla typer av missförstånd.

JAG ARBETAR MED MÄNNISKOR JAG TRIVS MED
Jag vet, en del säger att man inte ska blanda ”business with pleasure”. Jag tycker tvärtom. Klart man ska! Särskilt när man gör något som skrämmer livet ur en. Då är det fantastiskt att ha roliga människor att få skratta med på vägen. Duktiga människor, naturligtvis. Men att de är trevliga och pålitliga är minst lika viktigt.

JAG ÄR REALIST
Gör jag en föreställning om känslighet i performance-anda så går jag inte omkring och tror att det väcker samma intresse som melodifestivalen – även om jag själv personligen tycker att det borde det. Det är viktigt att se saker som det är för att ha ett realistiskt utgångsläge. Jag tänker därför mycket på vilka som kan bli nyfikna på föreställningen helt naturligt – och vilka som tvärtom inte alls känner sig attraherade av temat. Lika mycket som jag funderar på hur jag i min marknadsföring kan tilltala min målgrupp – lika mycket funderar jag på hur även den andra delen ändå motvilligt kan bli nyfikna. Jag lurar aldrig mig själv med tankar som att ”jo, det här borde alla gilla.” Nej, jag försöker vara insiktsfull från start med alla sätt på hur budskap kan uppfattas, just för att hitta vägar fram.

NÄR JAG SKAPAR FÅR INGEN STÖRA OCH TYCKA TILL
En del personer verkar tro att man skapar för att få andra att gilla det man gör. Att andra ska säga att det är gott nog. Att det har existensberättigande. Så tänkte jag själv länge och då blev det verkligen inget gjort. Det går inte att skapa om man recenserar sig själv samtidigt. Så är det! Det var först när jag hittade tillbaka till den här kraften jag hade som liten flicka när jag hittade på av hjärtats lust som det började hända saker. Jag började inse att jag (och förmodligen alla) har en outsinlig källa i oss och det är bara att släppa fram det. Låt det födas, så som det är. Ingen kritik förrän grundstommen i verket är klart. Skapa fritt, utvärdera efteråt.

JAG BEHÖVER NÅGON SOM RÅDBRÅKAR MITT MATERIAL
Efter min uppsättning BrudJävlar i Malmö sa en av mina bästa mentorer till mig att: ”Du måste börja släppa in människor i din process. Först då kan det bli riktigt bra.” Med För sensibelt begåvade har jag gjort det för första gången och aldrig hade väl jag, kontrollfreaket, anat hur kul och bra det skulle göra saker. Som vanligt så släppte jag inte in folk förrän jag kommit en bra bit på väg. Men när så var fallet, då lät jag många läsa manus. Jag hade flera referensföreställningar (HU!). Jag bollade idéer i månader med en konstnärlig arbetsgrupp innan jag fastslog dem. Det bästa jag gjort och så kommer jag alltid göra framöver. Tack Thomas för att du sa till mig på skarpen den där gången!

JAG TÄNKER MASSA PÅ MARKNADSFÖRING
Jag tycker marknadsföring är kul! Det är psykologi! Det är kommunikation! Det är konstnärligt – men med ett kommersiellt syfte. Redan när jag börjar med min idé tänker jag på hur den kan sticka ut. Jag tror alltid på en viss ”edge” i det man gör. Det väcker intresse. Att våga provocera lite. Samtidigt är jag inte ett dugg tveksam till att göra material som tilltalar visuellt – gärna den breda massan. Ännu hellre om ämnet är smalt. Jag funderar massor, massor på detta.

JAG SATSAR PÅ BRA BILDER OCH SOCIALA MEDIER
En bild säger mer än tusen ord. Här satsar jag alltid på rejält. Snålar aldrig. Försöker skapa bilder som inte bara motiverar min publik utan även mig! Som jag själv blir taggad av! Och sociala medier har enorma möjligheter och låga omkostnader, så naturligtvis är det vad jag främst satsar på.

Jag hoppas du som går och klurar på en bra idé förverkligar den! Vi behöver mer ny spännande konst! Stockholm har inget West End eller Broadway. Därför har vi knappt ens ett OFF-Broadway. Själv tycker jag att den alternativa scenen, eller den som i alla fall vågar tassa utanför de mest traditionella vägarna är alldeles, alldeles för liten för Stockholm – om man jämför med exempelvis Berlin, Paris och London.

Du kan göra nästan vad du vill. Men det tar tid. Engagemang. Passion. Du måste älska det du gör. Annars lika gärna låta bli.

Men att du kan – om du vill – det är jag säker på.

Ni som kan läsa mellan raderna ser säkert hur den högkänsliga personligheten kommer till nytta i ett sånt här projekt! Den är oumbärlig även om det måhända är sensationssökaren i mig som eldar på. FÖR SENSIBELT BEGÅVADE har nu fått TVÅ EXTRAINSATTA FÖRESTÄLLNINGAR FREDAGARNA 14 & 21 NOVEMBER. Köp dina biljetter på Ticnet! Åh vad jag visualiserar fulla salonger igen. Det är så jäkla kul då! Hjälp gärna, gärna till genom att dela det här Facebookevenemanget till vänner. Det vill säga, dela det inte bara i din logg, utan gå in och KRYSSA FÖR namn till vänner!

HÄR kan ni förresten se hur jag såg ut när jag som 27-åring genomförde min första större produktion i Lund och tidningen Hennes gjorde ett reportage. Oj vad fina recensioner vi fick. Men oj vad många misstag vi gjorde. Här lärde jag mig massor.