När ingenting är säkert är allting möjligt

Förändringens tider. I den vaga fas där den förebådande känslan finns men det konkreta ej ännu tagit plats – och inte ska ta plats – ännu.

Det går inte att skynda på. Gör man det och försöker ge sig själv svar för tidigt begränsar man sig och lurar ändå bara sig själv. Vet gör man när man funderat och undersökt och innan dess är det bara att flyta med. Vara nyfiken går bra. Upptäcka går fint. Men ovissheten har sin funktion i vissa skeden av livet. Så är det bara.

Jag har haft lite svårt att skriva till er på sistone. Därför att jag inte har riktigt kunnat sätta fingret på vad som egentligen rör på sig i mig. Så kan det vara när dimman börjar röra på sig och formas till något nytt.

Till er har jag ju ambitionen av att skriva om klara idéer. Momentana iakttagelser. Uppmuntran. Insikter. Jag vill inte utan poäng dela mina vanliga vedermödor – som säkert du känner så väl igen från ditt eget liv ändå. Jag vill heller inte på tangentbordet ge mer fokus till det som jag inte valt men som ändå av någon anledning är.

Fast livet är ju även dessa processer och just nu vill uppenbarligen det här sökandet ha sitt fokus.

Slutet på november var inte nån höjdartid. Så är det bara. Och det lär påverka december med. Otroligt sorgliga saker som inte går att väja från. Som att min allra äldsta och närmsta vän förlorade den närmsta familjemedlem. Dessutom förändringar i egna familjen som påverkar alla vare sig de vill eller inte. Utöver det märkliga svängande händelser och hårt jobb. Som grädde på moset, under den mörkaste tiden på året.

Fast.

Jag är ju en sån där medfött jobbig halvfullt-glas person. Så därför tänker jag samtidigt på hur november var åren innan jag arbetade som träningsinstruktör – och hur vansinnigt mycket bättre det ändå är nu.. Jag tänker på att jag under förra veckans slit möjliggjorde en enklare sökbarhet på webben för en hel högskola. Jag tänker på att jag har vänner som vill dela saker med mig och ha mig nära under inte bara i det soliga utan även det svåra och att tillit är fint. Tillit är bra. Och jag tänker på att just nu är faktiskt allt möjligt.

Det är ju trots allt jag som bestämmer.

Så det lilla jag i all enkelhet bestämt mig för idag är följande:

Stevie Wonder. Ja, Stevie. Idag får det va du och jag. För du är snäll och varm och det behöver jag. Sen tänker jag massage. Ja. För min starka kropp som tränar andra åtta timmar i veckan ska också få sitt – vilken tur – fantastiska C med dom magiska händerna hade en timme kvar. Sen tänker jag Havtornsbär i min morgonsmoothie, åh ni vackra guldkorn som har både Omega 3 och C-vitamin i mängder så mina celler borde börja dansa och hoppa. Sen tänker jag min älskade mormors fina stol som nu äntligen står vid mitt piano och som med sin blotta uppenbarelse alltid kommer få mig att le vid minnet när skomakardottern från Byske frågade sitt övandes barnbarn om ”Va ska he´va bra för?” Jag tänker också att jag vill ta en stund med min kära pappa och pussa på världens varmaste vita lilla hundmage som tillhör hushållets Grand Old Lady. Och jag vill ut i skogen. Eller. Det bästa av den varianten som Nackareservatet har att erbjuda.

Sen, efter allt det, då är det dags att ge den nya kraften till drömmarna och låta fina trådar skapa vidare på en mäktig väv av önskad verklighet.

Och. Om bara 19 dagar är det vintersolstånd och då börjar ju tiden jag älskar allra mest på hela året: Den när det för varje dag blir ljusare och ljusare.

När jag tänker efter. Egentligen är det bra att dröjer lite. Jo men det är det ju faktiskt. Jag kan faktiskt vänta lite till. För när det väl händer då vill jag vara beredd. Då vill jag vara klar att njuta fullt ut ju. Så fantastiskt mycket. Så länge det varar.

Så jag börjar fila vidare en smula på idag. Sen imorgon. Ett steg i taget.

Ja, allt är faktiskt möjligt.

Jo, det kan ju faktiskt vara dimma och sol på samma gång. Så var det som ni ser på bilden i somras på lilla fiskarön Andørja i Nordnorge där min farmor växte upp. Imorgon är det dags för årets sista För sensibelt begåvade. Ja, så klart är det delvis därför förändringens vindar blåser. Under hela 2014 har jag levt med en föreställning vid kärt namn För sensibelt begåvade. Även under året innan närde jag min vision. Innan den tog plats var dimman ett tag också oklar. Nu har jag möjlighet att forma mitt liv igen – och med stor sannolikhet på helt andra områden. Men först vill jag imorgon ge er en krona på verket. NÅGRA FÅ biljetter finns kvar till dig som vill dela kvällen med mig. Passa på – för sen lär det dröja ett tag! Din biljett hittar du på Ticnet!

Med näsa för möjligheter

Jag har näsa för möjligheter. Jag har känsla för potential. Detta gäller såväl skeenden som människor. Något som säkert många högkänsliga känner igen sig i. Det låter så kaxigt att säga så. Men. Vi vi vet. En av de stora fördelarna med att vara mottaglig för mängder av små detaljer.

Så. Min instinkt säger: ”WOW! Här finns något”. Den praktiska sidan säger snabbt ”SÅ KLART! Så kan vi göra”. Min lustfyllda sida säger ”ÅH! Vad spännande!”.

Jag fristajlar lättjefullt nynnandes framåt på ren känsla och saker går liksom bara vägen. För jag ser ju den så klart framför mig – vägen alltså. Måhända är den lite krokig, men ljuset där i fjärran är ändå omöjligt att ignorera, bara att följa.

Men sen. När det verkligen börjar rulla på. När det verkligen börjar hända saker. När det jag föreställt mig som just möjligt plötsligt börjar bli verkligt och här och nu. DÅ kommer plötsligt den här andra rösten:

DA-RA-DA-DAAAAAAAAA…

Den är som ett dovt åskmuller i fjärran. Långt ifrån genomträngande och ändå så närvarande. Så olycksbådande.

Mörka dockan gör entré. Med sin stolta hållning och snärt i klacken vänder hon i ett slag visionen och ringar knivskarpt in ALLT i processen som KAN gå fel. Allt som jag inte tänkt på. Alla svagheter i min plan. Allt som kan göra ont. Bli besvärligt. Eller bara dumt. Hon är superjobbig. Smärtsamt knivskarp med sitt ofelbara öga för hinder.

Med sin skoningslösa förnuftiga röst säger hon: ”Ja, nu blir det säkert pannkaka av alltihopa!” Hon är så otroligt hård. Skrämmer verkligen upp mig. Gör sitt allra bästa för att få mig att bara strunta i alltihopa. Hon lyckas nästan också. Ett tag känns den innan så roliga idéen plötsligt inte det minsta lockande.

Ändå är det ju samtidigt på grund av att hon alltid bor på min ena axel som det ju nästan aldrig blir.. pannkaka. Inte ens en liten plätt.

Ibland tänker jag ändå att hon kan väl ge sig av? Men, dra nu! Jag klarar mig ju! Har jag inte bevisat det vid det här laget?

Samtidigt är det ju hon som gjort att jag blivit så bra på massa saker jag innan inte kunde – för att jag tänkte att det är bäst att vara noggrann ”för säkerhets skull”. Det är hon som hjälpt mig i massor av vänskaper och relationer – för det är hon som informerar om saker bara för säkerhets skull till folk. En del tycker jag är onödligt tydlig. Ibland ÄR jag onödigt tydlig. För saker måste ju också ha sin process. Men många, många tycker det är skönt och omtänksamt med nån som tänker steget före. (Utom när det gäller det här med att komma i tid i privat häng. Där funkar hon av nån anledning bara så där halvbra…)

Ibland hindrar hon, dock, den mörka donnan. Stoppar utveckling. Skjuter upp. När det gällde det jag längtade allra mest med att få arbeta med hindrade hon mig länge, länge. Tills jag till slut bara exploderade.

Fast på nåt sätt kanske det var nödvändigt. Hon ville skydda mig. Förbereda mig. För allt det där okända. Allt det där jag inte visste lösningen på. Fast till slut blev det ändå så att nånting helt otänkbart hände som var så mycket läskigare än allt jag kunde fantisera ihop och till slut verkade då allt det där övervägandet jag hållit på med så himla futtigt.

HUR ska det bli? tänker hon i alla fall ofta, hon, brunetten. Hon vill VETA. Ha färdiga slut. Det är därför hon älskar sagor.

Hon visste inte det jag vet nu. Nämligen. Att man ibland först måste bestämma sig för VAD man vill. Vilket håll man vill gå åt. Vad man behöver. HUR:et kommer sen på köpet. Det gör det.

Vi får inte veta allt från början. På något sätt måste vi gå på känsla.

Fast. Vad är då skillnaden mellan rädslan i samband med självbevarelsedrift och intuitionen som varnar om verklig fara? Hur ska man kunna skilja dessa så lika röster åt? Den ena har funktionen av att skärpa sinnena för att förbereda och skydda även om vägen är rätt. Den andra är däremot en sann varningsklocka som man inte ska vifta bort. Vilken som är vilken, det är inte alltid lätt att avgöra.

Jag såg helt spontant en sjukt bra möjlighet häromveckan. En rolig lösning för en av mina uppdragsgivare. Ett suveränt uppdrag för mig själv som dessutom kommer rädda årsstarten. Och den här jädrans truten, påeldad av hon som ser möjligheter, lyckades ju så klart sälja in idéen! Men va? Gick det vägen? Jaha.. Oj.

Så. Nu har jag lite höjdskräck. Mörka dockan/HSP-tjejen i mig håller nu på att planera och lära mig ALLT om det här området utöver det jag redan kan. Och skrämma upp mig. Jämföra mig med andra. Slå ner på allt som den blonda/HSS-donnan lyft som kul och möjligt. Men det ska inte få stoppa mig.

För jag har lärt mig att de här obehagliga känslorna som kommer NÄR saker börjar gå vägen som först var kul – de är till för att hjälpa mig orientera. Låter jag dem däremot stoppa mig helt – då får de gå för långt.

Det är nämligen en HELT annan sak om jag får ont i magen redan från början. Ja, då får jag ju inte ens upp känslan för möjlighet, då blir det sällan nåt alls. Men som nu, när det kommer när allt flyter på lite för bra, ja då är det ju mest för att hjälpa mig, dra ner på takten, öka noggrannheten och något som jag bara får stå ut med som en del i processen.

På föreställningsplanet är det nu dags för ett årsavslut nu på onsdag. Kanske ska just du vara med? Känns högtidligt. 16:e föreställningen på vurma. Över 1000 besökare! Ska sätta mig ikväll och mysöva och sjunga och förbereda mig för att vara så guld jag bara kan inför ännu en höjdarkväll i underbart sällskap.

Fast först ska jag alltså skrämmas lite av mörka dockan för att slipas ännu ett par varv..

Hé blir nog bra…

Några få biljetter finns kvar till NU PÅ ONSDAG DEN 3 DECEMBER av årets sista föreställning av FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Reservera din egen biljett på Ticnet! Och du som redan har en – kom ihåg att boka ditt bord på vurma 08-6110045. Viktigt för att du ska få en bra plats i rummet!

Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin

Var din egen bästa vän

Som reaktion på inlägget från igår om att finnas till för andra fick jag genast flera brev från flera personer som uttryckte sin besvikelse över att finna sig ensamma i en svår tid.

Jag vet hur det känns. Det har så klart även hänt mig.

Jag vet dock också att orsakerna till att det kan vara så kan vara så många och ofta är något som det är väldigt svårt att göra något åt just där och då.

Låt mig därför få utgå från några exempel jag antingen själv upplevt eller andra runt omkring mig:

DITT NÄTVERK ÄR INTE SÅ STORT
Det här påståendet kan ju låta som ett hånskratt i ansiktet för en introvert person som faktiskt inte ens vill ha så många omkring sig. Men i stunder av kris uppdagas det snabbt att det de facto är väldigt få människor som överhuvudtaget orkar finnas för en när det är svårt. Att hitta dessa bland ett litet antal kan därför vara svårt. För även om man har goda empatiska vänner så är inte alla mentalt rustade för att vara stöd i kris.
Möjlig åtgärd:
Sök professionellt stöd. Utöver det kanske du vill pröva dig att söka dig till något forum på internet? Detta kan bli ett suveränt stöd för många. Men kom ihåg att i dessa kan det även finnas många andra som inte heller mår så bra och därför kanske inte alltid stödet blir det du förväntar dig.

DIN KRIS VÄCKER FÖR STARKA REAKTIONER HOS DINA NÄRA
Om du exempelvis går igenom en separation kan det väcka enormt mycket obehag i en parstinn krets. Det har jag själv fått uppleva. Det är naturligt och rätt oundvikligt. I andra fall kanske den sorg du genomlever är svår för andra att förstå för att de själva inte har upplevt den. De svåraste krisen som sorgearbetet efter en avliden älskad innebär kan i sanning vara svår för många att hantera och i sin okunskap håller de sig därför på avstånd.
Möjlig åtgärd:
Var öppen för kontakter i periferin av din bekantskapskrets. Gå och fika med hon trevliga tjejen som alltid går på samma gruppträningspass som du. Ta en lunch med en ny kollega. Du kanske inte ska börja med att öppna ditt hjärta för dessa personer, men här kan du hitta ny fräsch energi som indirekt kanske kan stärka dig i det du går igenom. Ibland är det heller inte alltid viktigast att prata om det som har skett. Vi behöver bara få tänka på annat och umgås.

DU HAR MÅTT DÅLIGT UNDER LÅNG TID
Detta påstående kan vara både provokativt och smärtsamt att läsa för någon som går igenom något riktigt svårt. Det förstår jag. Men. Människor är bara människor. Alla som genomgått en depression vet att detta kan vara det ensammaste man någonsin kan uppleva. Man är helt enkelt inte kul att vara med när man är deprimerad och dina vänner är inte terapeuter. De är vanliga människor.
Möjlig aktion:
Sök professionell hjälp. Har du några vänner du känner att du verkligen kan lita på kan du vid ett starkare ögonblick uttala för dem att du skulle uppskatta om de kunde ”kolla upp dig” regelbundet. Uttala att det betyder mycket även om du inte ger så starkt gensvar. Du kan även säga att du gärna hänger med på saker även om du kanske inte orkar vara med så länge. En annan sak är att fundera på hur du bemöter dina vänner. Distanserar de sig för att du alltid och ofta behöver prata om dina problem? Vissa av dina vänner kanske har fått bära för mycket under allt för lång tid. Då är det dags att alternera vem du anförtror dig åt.

DIN AKTUELLA BEKANTSKAPSKRETS ÄR FÖR NY
De flesta människor jag träffat på aktar sig lite för att klampa in i affärer för någon de just träffat på. Det spelar ingen roll hur mycket de gillar och bryr sig om personen – om de inte känner att det blir en naturligt öppning och att de släpps in är det lätt att känna att man går in i sådant man inte har med att göra. Det värsta jag själv vet är känslan av att jag tränger mig på och den tror jag många delar med mig.
Möjlig aktion:
Du kan pröva att vara spontant öppen om hur livet är med en ny bekantskap och se hur den svarar på detta. Typ om personen frågar om hur läget är kan du säga: ”Ärligt talat. Skratt. Rätt risigt. Har precis fått veta att jag blivit uppsagd.” Svarar personen dock inte och ställer motfrågor är det dock bara att acceptera att er relation ännu inte nått denna nivå. Men även om den gör det så är det ändå viktigt att hålla sig något i nackskinnet och ta det varligt med förtroligheten. Att öppna sig i en relation är något som kräver fingertoppskänsla. Men min erfarenhet är att om jag öppnar mig så öppnar ofta andra sig och det är ömsesidigheten som tillåter relationen att växa.

DINA NÄRA DRABBAS SJÄLVA AV DIN KRIS
I mitt livs största kris för ett par år sedan så fick jag akut hjälp av en person som jag knappt kände. Mina egna närstående blev själva så förtvivlat ledsna av händelsen att ett par av dem blev smått handlingsförlamade – vilket kan vara en helt naturlig reaktion. Men då seglade en person upp vid horisonten som överaskande och väldigt fint och prestigelöst sträckte ut en hand i form av daglig ”incheckning” via telefon och SMS. Det kommer jag aldrig att glömma. Den här personen lärde mig också att något så litet som ett rart SMS kan räcka långt för att känna att man inte är ensam.
Möjlig aktion:
Det är lätt och förståeligt att bli besviken på närstående när det blir så här. Håll i stället ögonen öppna för människor i periferin som faktiskt sträcker ut en hand. Ibland ser vi inte dem som faktiskt står där och erbjuder sig. Och ibland är det faktiskt bättre med lite osentimentalt stöd från någon som inte själv är lika drabbad.

DU TAR INTE EMOT DET STÖD SOM ERBJUDS
Ibland kan vi vara så inställda på att få stöd från några specifika personer att vi faktiskt inte ser de som VILL finnas där för oss. Om vi då rannsakar oss själva kanske vi ibland till och med kommer fram till att det inte är stöd vi söker från dom utan kanske något annat. Vi kanske är besvikna på dem och skulle vilja ha mer av deras kärlek och förväxlar det med en önskan om stöd i vår situation. Oavsett vad orsaken är så är det som alltid av större vikt att fokusera på de öppna dörrarna i stället för de stängda.
Möjlig aktion:
Släpp de som inte vill/orkar/kan finns där. Uppmärksamma de som VILL finnas där. Och om du fortfarande menar att det inte finns någon – var din egen bästa vän. Ger DU dig själv det stöd du behöver?

För det absolut viktigaste i alla typer av kriser är att ta hand om sig själv och stärka sig själv för att själv må bra.

Hur lockande det än kan kännas att fortsätta beklaga sin situation så hjälper det tyvärr inte. Så befinner du dig i en situation där du känner dig riktigt ensam måste du först kalla hem dina mentala trupper. När offerkoftan blivit för trång är det dags att söka sig till bekvämare plagg och fokusera helt och fullt på att vara sin egen allra bästa vän.

Som singel är det lätt att föreställa sig hur alla som är i par har någon att ständigt anförtro sig åt. Men sanningen är ju att ingen relation mår bra av att bara präglas av ältande. Så mitt sätt som singel att hantera kriser kommer jag nog ta med mig in även i ett annat skede av livet. Jag har lärt mig att ”turas om” med vilka jag söker stöd hos. Så att ingen relation enbart ska bli präglad av problemlösande. Att dela problem kan absolut stärka en relation. Men vi behöver också bygga vår relation. Det gör vi främst via rolig gemenskap.

Men är det så att du som läser detta just nu känner dig väldigt, väldigt ensam så vill jag bara säga dig främst: Kom ihåg att det först och främst är en KÄNSLA och att den med stor sannolikhet gå över. Snabbare än du kan tro.

Så. Gör något bra för dig själv. Här. Nu. Och idag. Något litet som både gör att allt känns skönare men samtidigt något som gör att morgondagen blir bättre.

En chokladkaka är helt ok. Men ta också en promenad. Handla något fint till dig själv är helt ok. Men skriv upp utgiften och fortsätt håll koll på din ekonomi. Dröm dig bort i en film eller bok. Men scanna även Platsbanken och sök ett par jobb. Kanske inte alltid samma dag. Men gärna hyfsat lagom varvat.

Var din egen bästa vän. Alltid.

Vilka två djupa inlägg det blev här dessa dagar. Men så blir livet ibland. Ser i alla fall fram emot att få träffa många nya vänner ikväll på kvällens föreställning av För sensibelt begåvade. Ni är alla så varmt välkomna! Som alltid är jag förväntansfull och nervös på samma gång. Men mest känner jag mig otroligt ärad över att alla så många vill dela den här upplevelsen med mig. Det finns EN CHANS KVAR i år utöver kvällens föreställning. DEN TREDJE DECEMBER äger sista föreställningen rum och du hittar din biljett på Ticnet. Om du redan har sett föreställningen får du förresten jättejättegärna gå in på Ticnet och skriva om din upplevelse. Det uppskattar jag varmt!

Planera för att bara va

Tänkte idag prata om förhållandet mellan planering och spontanitet.

Mitt pragmatiska förnuftiga jag vet hur bra det är med planering medan mitt känslosamma jag tycker det är urtråkigt och älskar friheten i att bara vara.

Men jag tror ju inte på svart eller vitt. Allt eller inget. Är otroligt försiktig med ordet aldrig. Även om jag i och för sig måste erkänna att jag ändå inte är särskilt konsekvent och i vardagen gällande mindre allvarliga saker lätt slänger mig med ytterlighetsbegrepp som älska eller hata – när det i verkligheten mest handlar om en vilja att ge uttrycket kraft.

Ja, vad ska jag säga – jag är helt enkelt inte svart eller vit – ens i min vardagliga jargong.

Konsekvens är skönt. Logik praktiskt. Känslor ibland mindre logiskt och ibland väldigt opraktiska. Men att inte ta hänsyn till känslor när man planerar är varken logiskt – eller praktiskt.

Hänger ni med?

Just nu är jag i en del av terminen som jag alltid KÄNNER ett onegligerbart motstånd till. Nämligen tiden då jag planerar inför nästa termin. Priset för min frihet är nämligen ett väldigt planerande när det gäller såväl tid som ekonomi. Det var det jag till slut insåg när jag valde tillbaka mitt konstnärsliv. Jag insåg att det också var den delen av det livet som jag – och många andra – alltid tyckt varit jobbigast. Som jag tror de flesta faktiskt nog tycker, eftersom de flesta de facto verkar vilja veta att de är på jobbet 8-17 varje dag och lediga på helgerna.

Själv fungerade jag som yngre så här: ”Va? Måste man tänka innan man ska göra en föreställning? NÄ, men vi kör om tre månader – jo det gör vi!” Det gjorde vi. Och det gick. Men. Puh. Så orkar jag inte ha det igen och hamnade i tidsbestämt schema på kontor ännu en sväng.

Samtidigt insåg jag med tiden att största anledningen till att jag alltid fått jobb så lätt i näringslivet bland annat var just min förmåga till planering och struktur. Jo, jag kan det där – om jag vill. För att jag nog är rätt praktiskt och pragmatisk. Man blir det när man växer upp som storasyster i en familj med ständigt resande far där man tidigt fick ta stort ansvar.

Så därför – måste det vara antingen eller? Kontor med organiserat liv eller konstnärskap i vind för våg? Varför inte använda organisationstalangen till mina egna drömmar då..?

Det finns så mycket fördomar om att vara kreativ – som att konstnärliga personer alltid är oorganiserade. Tvärtom, det är vi som är stabilt flexibla och förutseende med vår tid och ekonomi som står ut i en föränderlig arbetsmiljö. Så mycket planerande blir det.

När jag är ledig är jag därför helst tvärtom. Jag älskar helt tomma dagar i kalendern. Om somrarna är jag ofta i familjens hus på Öland i veckor där jag inte gör mer än vad som faller mig in. Jag tar lång tid på mig att laga mat. Jag njuter av varje daglig syssla och låter den ena leda till den andra. Jag duschar länge, tar hand om mig som om jag vore på spa varje dag. Eller inte alls. Målar hus på stegar i timmar tills jag är klar. Går på allvaret och fotar tills jag utslut somnar i skuggan bakom enbärsbuskarna och nån rar i familjen väcker mig med ett glas saft. (Oj vad det där lät trevligt, jag längtar efter dig sommaren..)

Planeringen har sin funktion. Det är när vi planerar som vi får saker att hända. Och jag är otroligt bra på att få saker att hända. För när vi däremot inte planerar kan det gå dagar, veckor, år där saker bara blir. Det kommer ju på något märkligt sätt alltid annat emellan – även för mig. Det är helt ok och inget fel i sig. I perioder vill man ha det så. I perioder är det nödvändigt. Men vill man saker ska hända, vill man förverkliga vissa drömmar, så krävs det en viss planering.

Min bror är sjukt duktig på att planera – ännu bättre än jag. Därför har han lyckats med både flera utgivna album på sitt skivbolag samtidigt som ett krävande projektledarjobb inom IT-branschen. Samtidigt är han också något mer klok än jag vad det gäller att ta hänsyn till sina behov. Det var han, som när jag säckade ihop efter utgivningen av min skiva, lärde mig att göra lite grand varje dag. Att det är bättre att varje dag göra något litet som för en fram mot målet än att pressa sönder sig och sen ledsna totalt. Det rådet är ett av de bästa jag någonsin fått.

För det handlar ju som alltid när det gäller välmående om balans. Vi behöver planera för att få saker gjorda – men observera – även för många av oss – planera för vilan. Till exempel för semestern.

Ska vi tala om semester så älskar jag mest just formerna där man bara låter saker ske. ROADTRIP måste väl vara det ultimata exemplet? ”Men det här stället ser väl mysigt ut? Här stannar vi!” Eller. ”Äh, här var det tråkigt, idag kan vi passa på att lägga lite mil!”

Men trots det måste vi ju planera så att vi i alla fall kommer ut på den där bilresan.

Så jag planerar för att ge mig sjok av tid för möjlighet att leva i nuet. Planerar in tid för tid då jag inte alls behöver planera tid. Helst minst en helt tom dag i veckan där jag kan få va spontan och våldgästa just dig, dig, dig eller dig – eller bara ligga i soffan. Försäkra mig om att jag har massor av tid att bara leva som min kropp säger till mig för det är egentligen då jag mår bäst och känner mig roligast.

Nu blir det sällan så – jag är egenföretagare och jobbar ofta mer än de flesta jag känner. Men i den mån jag kan försöker jag ge mig tomma ytor med plats för möjlighet.

Samtidigt – om alla dagarna i kalendern tomma och jag bara vill leva vind för våg – är chansen väldigt liten att jag kan få chans att umgås med just dig, dig och dig för du har ju så mycket annat i ditt liv också. Så vill jag få tid med alla trevliga ni, måste jag även där planera.

Just nu är det alltså hög tid för planering. Förutom företagarens sedvanliga bokföring och likviditetsbudgeterande så är det dags för nästa termins praktiska schema. Först uppåt tio gruppträningsklasser i veckan på fyra olika anläggningar som ska överensstämma logistiskt och även ge mig lediga dagar. Därefter vad som kanske blir en hel liten turné för För sensibelt begåvade! Vet ni FINLAND har förresten redan köpt föreställningen och 27 mars kommer jag spela i vårt grannland. Mer datum kommer när jag jag peppat mig själv lite mer. Snart så.

Sen får jag ju belöningen att leva i det där schemat som jag SJÄLV har valt och inte någon annan tvingat på mig.

Frihet med en grund av trygghet, det gillar jag.

För även om kaos är granne gud så behöver vi styra upp då och då så att det är kaoset blir något så när njutbart och inte bara.. kaos.

Hur ser dina dagar ut? Hur mycket av det du gör är verkligen självvalt? Hur mycket av det du gör fastnar du bara i för det blir så? Vad ÄR jobbiga måsten och vad är sånt som du faktiskt vill? Har du en bra balans mellan planering och bara va?

Planera så att du också kan få bara va. För det tror i alla fall jag många, många av oss behöver allra mest.

En av dom är i alla fall jag.

Under denna månad arbetar jag sex dagar i veckan, så därför passade jag idag på en stund att bara va i det vackra hösten. När potatissäcken till novembermörker för en gångs skull öppnar upp en smula gäller det att passa på! Det tyckte min fina Jenny med, som ni ser på bilden. Men apropå planer: DET BLEV JU YTTERLIGARE EN EXTRAFÖRESTÄLLNING! ONSDAGEN DEN 3E DECEMBER finns det fortfarande biljetter till För sensibelt begåvade på Ticnet! Nästa föreställning – som dock redan är slutsåld – är ju redan nu på fredag! Varmt välkomna och kom ihåg att boka ert bord på vurma!

Underbara ord

När någon säger något fint till dig. När någon skriver något fint till dig. Spara det.

Min mejlbox är bland de mer välordnade – många av oss högkänsliga mår bra av ordning och reda och jag är inget undantag.

”Underbara ord” heter favoritmappen. Där sparar jag fantastiska brev jag fått genom åren. Har en liknande mapp även i jobbmejlen.

”Underbara ord” och ”fint” finns det även en mapp i datorn som heter där jag bevarar skärmdumpar med fina saker folk har skrivit. Skärmdumpen tar en sekund att göra och sen sorterar jag in dem då och då.

Vi glömmer så lätt. Jag lovar. Att då och då hitta in i den här mappen – kanske på precis rätt dag – kan göra underverk.

Ta in det fina folk säger. Idag gjorde du S mig väldigt, väldigt, väldigt glad.

Kärlek till er alla – för det vidare!

De två extraföreställningarna sålde ju slut bums. Så ytterligare en föreställning kommer faktiskt att släppas redan imorgon..

Må bra och skapa med hjälp av monotoni

Det pratas mycket om den inspiration som krävs för att skapa. Men alldeles för lite om monotonin och tomheten som är minst lika viktig för att något ska behöva ta form.

Jo, jag menar allvar. Jag tror inte bara att nöden är uppfinningarnas moder – utan även tristessen.

Tror knappast att jag som liten var ensam om att komma med meningen ”jag har trååååkigt” till mina föräldrar. Min mor var dock av slaget som sa: ”Jaha, det mår du inte dåligt av, gör något.” Till saken hör också att min mamma själv är en skapare av guds nåde så det fanns alltid papper, pennor, pärlor, paljetter, klister, tyg, garn och all sorts ”pyssel” hemma hos oss.

Kommer aldrig glömma när jag vaknade en morgon och det stod en helt fantastisk Sindysäng på mitt skrivbord, gjord av en tapetinklädd Cloettaask med brokaddekorerad huvudgavel i kartong. Helt ärligt, detta var något av det allra bästa med hur jag växte upp: Den självklara kreativiteten och det indirekta budskapet att det är jag själv som gör livet roligt.

Jag är första barnet i min familj och min mamma var dagbarnvårdare när vi var små. Jag var äldst så stundtals lekte jag mycket själv och hade just ofta tråkigt – vilket ledde till kreationer av olika slag.

Som vuxen har jag lärt mig sätt att stimulera den kreativa processen. Jag vet att om jag vill skriva ett knippe låtar så går det lättare om jag får en hel del tråkig-tid. För är hjärnan för stimulerad av annat då har den inte samma behov av att skapa.

Men nyttan i monotonin handlar inte bara om skapandet.

Det talas ju mycket om meditation och mindfulness för vårt psykiska välmående. Detta är något som bevisligen hjälper många känsliga och normalkänsliga. Men även om jag själv verkligen älskar yoga och under perioder utövat det enormt intensivt så har jag aldrig riktigt fått in rutinen att meditera. Trots att ”alla” säger att det vore så bra för mig. Inte heller trivdes jag med kroppsscanningen som jag skulle utföra med mindfulness-boken.

Det går att uppleva ett liknande läge på andra sätt. Känner jag att jag gör lite nytta går det för mig ibland bättre – än att gå iväg på ett pass där jag bara sitter… Två flugor i en smäll ni vet. Därför är mina favoritmonotona sysslor följande:

Diska, gå LÅNGT, måla hus och sticka eller virka.

Om ni visste hur många sockor jag stickat. Efter samma mönster från syslöjden i 9:an. För det handlar om att få försvinna in i det upprepande.

När jag gör sysslor som dessa kommer jag nästan alltid på nya sånger. De bara kommer. Men sen får de mig också att må bra. Jag rensar huvudet.

Att öva ett instrument är en annan helt fantastisk monoton syssla för att rensa huvudet som jag inte upptäckt på allvar förrän för några år sedan. Öva är nämligen föga kreativt – det handlar om att upprepa så du förfinar den motoriska processen. Urtråkigt tyckte jag som liten och har därför inte lärt mig spela piano bättre förrän nu vid vuxen ålder – då jag också upptäckte njutningen i att spela samma sak om och om igen.

Så för att summera:
Tråkighet och monotoni är bra för skapandet.
Monotoni kan bli meditation.
Det är bra att ha tråkigt!

Livsfarligt att sova mitt på dagen – och jättebra, ju. Har värsta energin just nu och tror att ALLT är möjligt. Så är jag när jag är i balans. Så kändes det inte när jag vaknade kl 5 på morgonen igår och kl 3 på morgonen i morse. En föreställning närmar sig igen och kroppen gör sig redo.. Två föreställningar kvar – båda slutsålda. Fler fortsätter höra av sig.. Jo, vi kommer nog bli tvungna att göra något åt detta..!

1-årsjubileum för bloggen med läsarnas favoriter!

Det har gått ett år sedan jag välkomnade er allesamman till detta projekt med anledning av den föreställning jag då bara några dagar innan fått stöd för att projektera!

För sensibelt begåvade, ett projekt om högkänslighet ur ett subjektivt perspektiv, är idag en färdig föreställning som idag setts av närmare 1000 personer under snart 16 nära nog utsålda föreställningar.

Men bloggen, den har ju nu fått ett helt eget liv med många trogna läsare. Jag kan knappt förstå att ni är så många som nu följer mig.

Som ett litet ettårsfirande har jag därför samlat ihop det 30 mest populära inläggen.
Med andra ord – det är ni som har valt med era gillanden!

Mycket nöje!

1 – Nu kör vi! 175

2 – Känslig för sol på alla sätt och vis 152

3 – En vandrande paradox 113

4 – Hellre ensam än med fel person 112

5 – Att komma ikapp sig själv 105

6 – Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam! 93

7 – När kroppen beordrar vila 65

8 – Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner 61

9 – Ge dig själv en klapp i ryggen 60

10 – Så vackert att man blir rädd 59

11 – Tio observationer om känslighet 59

12 – Jag älskar att mysa 52

13 – Verktyget som öppnar alla dörrar 50

14 – För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana? 49

15 – När självbevarelsedriften tar över 49

16 – Det är faktiskt normalt att må dåligt 48

17 – Sensation seeker – vi som är easily bored 47

18 – Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra 47

19 – Rör på dig och låt någon annan röra på dig 44

20 – Du är vad du är och det räcker gott 43

21 – Jag vill ha ett hus vid havet – tills dess städar jag min lya 43

22 – För ingen vill ju vara en soptunna 43

23 – Vackraste vemodet inför årets längsta natt 42

24 – Kur när livet ger en smocka 42

25 – Arbeta för i stället för emot 40

26 – Jomen allt cirklar väl kring mig 39

27 – Ja, må vi leva! 38

28 – Note to self: Du kan inte få alla att älska dig 37

29 – Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp 37

30 – När dom vi älskar mest inte vet bäst 36

Tusen tack för detta år! Sex biljetter finns kvar till För sensibelt begåvade nu på fredag den 14e november. Fredagen därpå är redan slutsåld! Så hugg din biljett på Ticnet så syns vi på fredag!

Skaka av dig

Det kommer nog alltid bo en tonårstjej i mig. Det är hon som fortfarande streamar kitschiga high school-filmer. Det är hon som fortfarande köper fina roliga anteckningsblock i härliga kulörer. Det är hon som jublar när hon med anledning av sitt jobb måste göra en koreografi till Taylor Swifts ”Shake it off” för att barnen bad om det.

Jag sätter jublande igång med min uppgift. Kollar in videon, ser andras koreografier. Övar, svettas, prövar. Föreställer mig hur de rara rosenkindade ska studsa omkring till mina steg på sina kalvben på rasterna, efter att de har gjort läxorna, på roliga timmen och bara ha så där himla härligt rosa och kul som man har det i tonåren.

Eller inte.

För det är ju tonårstjejen i mig som också minns hur det var att känna så himla mycket och ständigt försöka täcka upp för det. Se obesvärad ut. Nonchalant. Så pass att man i stället blev hård, arg och sur. Överhuvudtaget en helt annan person än den man innerst inne egentligen var.

Tonåren och ett par år innan, det är ju då vi rent utvecklingsmässigt ska lära oss det här med att förhålla oss till kollektivet. Jättebra på många sätt. Men förjävligt också, som jag ser det.

Huvudmålet i en sån övning är ju att följa flödet. Med andra ord: inte sticka ut, inte avvika.

Har sällan varit med om en tid när så mycket gjorde så ont. Allt från första gången det tog slut med någon man tyckte om till känslan av att bli utskrattad och att inte vara rätt. Det spelade ingen roll att ”vara ihop” inte betydde mer än att hänga på rasterna och att på kvällarna slå numret till den andra med hjälp av den hackiga nummerskivan på bakelittelefonen. Det gjorde ändå så ont att jag var tvungen att lyssna på Maria Magdalena med Sandra hundra gånger om medan jag försökte dansa ur mig det hemska med en ständigt löpande ”jag-bryr-mig -ändå-inte”-ramsa i huvudet.

Det märkliga är ju att så gott som alla har vi ju upplevt detta. Brustna hjärtan och spydiga tilltal. Tonåringar kan vara skoningslösa. Du behöver inte ens ha varit utsatt för vad vuxna skulle betrakta som reguljär mobbing för att veta känslan.

Själv gick jag i en högstadieklass med ett hårt klimat. Det var mycket ”anteckna, anteckna” -kommentarer i ironisk ton om någon uttryckte den minsta sortens ren pur entusiasm – något som visst skulle ha dött ut när man passerade 11. Många som snabbt lärde sig bli roliga på andras bekostnad för att själva slippa behöva bli offer för jargongen.

Jag har i några års tid fått köra Zumba med barn mellan 7 och 12 år på Söndagarna. Det är då jag ibland får uppfylla den här roliga delen av tonårsnostalgin med de äldre barnen. Älskar att vara den roliga (vill jag själv gärna tro.. fast det ibland uppenbarligen är högst tveksamt) fröken som väljer låtar som både föräldrarna kan skriva under på och som de faktiskt själva gillar.

Är dock numer försiktig med musikvalet. Lärde mig den hårda vägen vad som händer om man tar med sig Justin Bieber ett halvår för sent. Men nu var det alltså de själva som bad om Swift – och fröken jublade. Låten har ju också ett så bra BUUUDSKAP.

Jo, jag vet. Alla ”haters” världen över tjatar redan om ”another empty empowerment tune”. Men det gör det bara mer patetiskt i mina ögon och får mig bara att ifrågasätta om de själva har fastnat där i högskolekorridoren. Bland allt annat strunt som ungar av idag ständigt får intryckt i öronen vare sig de vill eller inte är det så klart grymt med en bra konstruktiv uppmaning.

Skaka av sig.

För både tonåringar och vuxna – känsliga eller normalkänsliga – är det ett exemplariskt råd.

Så mycket bättre än att trycka ner, hålla masken och låtsas vara som (du tror) dom andra är.

Frågan är så klart om det ändå hjälper att som tonåring få detta råd? Kanske inte det hjälper i meningen att få slippa gå igenom denna tid och dess prövningar. Vi måste ju liksom igenom den här anpassa-sig-till-kollektivet-perioden vare sig vi vill eller inte. Men en viss mental rustning tror jag ändå ord av detta slag kan få funktionen av.

Mer sorgligt är det att iaktta liknande beteenden hos människor i vuxen ålder. Lilla vän, brukar jag tänka. Du. Vi behöver inte skämmas mer. Vi får göra som vi vill.

Men återfall till osäkerhet och självmedvetenhet är förståeligt. Det finns elaka människor. Överallt. De flesta är inte elaka innerst inne, vill jag tro. De kanske blir så när det själva mår dåligt. Men det spelar ingen roll. Det gör ont i alla fall.

Jag är inte alls så bra på att skaka av mig. (HSP – duh!) Jag kan i huvudet älta en fånig detalj i timmar. Även fast jag idag lärt mig att jag ska låta bli att ge det mer utrymme än jag absolut måste. Genom att distrahera mig, skriva en låt eller ringa någon som jag vet säger nåt kompenserande snällt.

Men det ÄR ett bra råd.

Bättre än att hålla på och lägga ned massa tid på att fundera på varför personen sa si eller så och om den ändå kanske har lite rätt.

För varför ska du gå omkring och bära på något taskigt som någon kastade på dig som du inte vill ha, som du inte mår bättre av, som du inte behöver och som förmodligen inte ens har med dig att göra.

Identifierade de ett problem? Kom de med ett konkret önskemål? Försökte de bygga en bro med sina ord? Helt enkelt – var beteendet konstruktivt?

Om inte.

Skaka av dig.

Och varför inte tillsammans med Taylor Swift? 🙂 Det går HUR bra som helst även om man är 41..

Det blir inte så mycket tonårspop på fredag. Sorry. Bara låtar med undertecknad. Det brukar gå bra ändå! Endast TIO biljetter kvar till nu på fredag den 14e november sist jag tittade! Sista föreställningen är slutsåld minus två ynka biljetter. Så det är nu du har din chans. Biljetterna hittar du på Ticnet.

Får talangen dig att ticka?

Det talas fantastiskt mycket om begåvning. Både i skolan och av föräldrar får barn tidigt höra vad de har ”talang” för.

Jag har genom livet funderat mycket på detta med talang och hur vi hittar det vi passar bäst för.

I Elaine Arons bok Den högkänsliga människan står det om hur avgörande det kan vara för en högkänsligs välmående att hitta sitt kall eller sin ”livsuppgift”. Detta eftersom vi ändå aldrig riktigt kan stänga av hur vi känner inför något. Det innebär inte nödvändigtvis att arbeta heltid med det man älskar. Men att i alla fall hitta ett sätt att ge det stor del av sin tid.

Man kan argumentera att detta är viktigt för alla individer. Men personligen tror jag faktiskt inte att det är det. Jag menar, jag tror det är viktigt för många fler än högkänsliga – men absolut inte för alla. Jag vet en hel hoper med människor som arbetar med helt andra saker än det som de älskar och ändå är nöjda på grund av vad de tjänar eller den trygghet jobbet ger. Vidare känner jag till en ytterligare andel som är oerhört talangfulla inom ett specifikt område, ibland mer talangfulla än de som faktiskt är aktiva inom området, men som ändå väljer något annat som sin livsuppgift på grund av mer motiverande faktorer.

Många välmenta människor drar lätt förhastade slutsatser och vill ge goda råd om vad vi skulle passa för. Men det många glömmer är att det handlar inte bara om vad vi är bra på – utan främst vad som driver och motiverar oss.

Du kanske är helt fantastisk på siffror. Det betyder inte att du vill bli revisor.
Du kanske är helt otrolig socialt. Men det betyder inte nödvändigtvis du passar som säljare.

Själv fick jag höra att jag var begåvad som liten. Både i skolan och hemma. Låter förskräckligt skrytigt och anti-Jante att skriva så. Men så var det. Så klart var jag inte bra på allt. Jag var – och är – urusel på att komma i tid, springa snabbt, hoppa längdhopp och att lyssna utan att ge råd. Jag var heller inte något vidare på bollsporter.

Men jag blev bekräftad som intelligent, verbal, kreativ och musikalisk. Dock alltså inte som sportig. Min syster uppmuntrades däremot enormt när det gällde allt från ridning till karate: Hon var den fysiska och jag den mentala bland familjens utdelade alternativ av roller. Det slutade dock med att det var hon som blev högskoleingenjör och jag artist och fitnessinstruktör.

Huruvida detta mer vittnar om vilka kärringar mot strömmen både jag och min syster är (säg aldrig till oss att vi inte kan..) än att våra föräldrar var för snara i sina omdömen kan vi aldrig säkert veta. Men även om jag själv ännu inte fått uppleva glädjen i att vara förälder så kan jag rent logiskt gissa att det är lätt hänt att som förälder bedöma sina barn i relation till varandra. Kanske utan att ens vara medveten om det. Visst är min syster fortfarande något mer fysisk än vad jag är. Visst är jag något mer intresserad av skrift än hon. Skillnaden avgjorde våra föräldrars omdömen och påverkade vår självbild. Tills vi som vuxna började uppmuntra varandra och upptäckte hur otroligt lika vi är.

Talang är en sak. Men vad som får oss att ticka viktigare. Sifferspecialisten som drivs av utmaningar kanske passar bättre som affärsanalytiker och utvecklare än revisor? Den utåtriktade som motiveras mer av ett socialt engagemang passar kanske bättre som psykolog.

Föga spelar det dock roll hur begåvad du är i ett ämne om du ändå inte trivs med de praktiska livsvillkor som yrket relaterat till ämnet också medför. Det är teater- och kulturlivet ett exempel på mer än någon annat.

När det gäller min syster så utbildades hon till miljöingenjör med ett enormt intresse för natur och miljö men upptäckte att hon snarare ville befinna sig i miljön än att arbeta för den i ett kontorslandskap inomhus. Hon sadlade om till trädgårdsdesigner.

Vare sig du är städare, butiksbiträde, säljare eller revisorsassistent: Talang är en sak. Men det viktigaste är att först konstatera vad du är beredd att arbeta för:

Vill du ha trygghet?
Vill du tjäna mycket pengar?
Vill du ha ett arbete med mycket folk omkring dig?
Vill du ha frihet?
Vill du ha regelbundenhet?
Vill du vara fysiskt aktiv?
Vill du sitta vid ett skrivbord?
Vill du ha en förutsägbar uppgift med tydliga mål?
Vill du ha variation som ständigt kräver att du anpassar dig?
Vill du utmanas?

Vet du inte, så kommer det nog i slutänden ändå visa sig. För det är ändå det som engagerar oss mest som vi ger mest tid. Då spelar det ingen roll vem som i början hade mest talang eller inte. Det spelar ingen roll om andra säger ”du skulle kunna göra det och det och det..” Men uppebarligen vill du inte det – tillräckligt – för du gör det ju inte.

Om du som läser detta redan är så himla nöjd där du är: Njut. Fy fan vad bra.
Det är ju där vi alla vill va.

Annars rekommenderar jag varmt, varmt en bok som heter How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Läs. Anbefalles.

Få, få, få biljetter kvar till För sensibelt begåvade. En vecka till nästa föreställning den 14 november. Där kan du fortfarande få en biljett! Boka på Ticnet!